Sunes sinne för ljus

Publicerad
Uppdaterad
Fotografen Sune Jonsson, som gick bort i början av det här året, ägnas en omfattande retrospektiv på Malmö Konsthall, till och med söndag.
Jenny Maria Nilsson ser den kärleksfulla avsikten i samtliga bilder.
För ett tag sedan frågade en journalist mig om vad jag trodde var orsaken till att Sune Jonsson inte kritiserats på samma sätt som andra dokumentärfotografer, som skildrat människor och deras liv helt nära.
Jag inte bara tror utan vet att det främst beror på Jonssons alltigenom kärleksfulla avsikter och att han själv var en del av den värld han skildrade.
Malmö Konsthall presenterar 70 bilder som spänner över fem decennier, mestadels från Västerbotten. Jonsson var en ömsint fotograf och vi i Sverige borde inte nog kunna glädja oss över att ha haft honom som ”grand old man”. Där många dokumentära berättare misslyckades med att göra förhållandet mellan berättare och porträtterad jämlikt – där lyckades han.

Let us now praise famous men lyder titeln på en amerikansk bok från år 1941 med bilder av fotografen Walker Evans. Jonsson inspirerades av Evans, och deras bilder har visats jämte varandra på en utställning som vandrat över landet nyligen.
I boken skildrar Evans lantbrukarfamiljer i Alabama – tre generationer efter hans besök är de han avbildade ännu bittra över det sätt han framställde dem på. Evans och Jonsson är varandras motpoler då det gäller respekten för de avbildade. Evans behandlade människor instrumentellt, som om familjerna i Alabama var hans statister och främst till för hans avsikter.
Filosofen Immanuel Kant formulerade det kategoriska imperativet vars andra återgivning lyder; ”Handla så att du aldrig behandlar dig själv eller någon annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål”. Evans arroganta blick såg inte dem som ändamål i sig utan i första hand som medel för den egna agendan.

Säkert kliver jag nu på västerbottniska tår, men det är dags att i vissa avseenden lirka loss Jonsson från norrlänningarnas grepp. Även många skåningar kommer att känna igen den egna eller tidigare generationers liv i dessa fotografier. Visst är Gud mer närvarande i det karga Västerbotten än i kornboden Skåne men Konsthallen visar just nu många svenskars historia.
När ni går dit så uppmärksamma gärna Jonssons utmärkta sinne for fönster och dörrar, hur ljus faller in och rum leder vidare, och lägg även märke till hans känsla för att avbilda de bilder människorna omger sig med. Vore det inte ett utmärkt ämne för en konstvetenskaplig avhandling att analysera de allestädes närvarande bilderna i Jonssons fotografier? Porträtt på släktingar, affischer med gusdsmotiv, broderade slagord och målade landskap utgör en metahistoria.
Jonssons är hyllad men har ännu inte fått sin rätta plats i svensk kulturhistoria – han ska ses som en av 1900-talets svenska intellektuella. Uppsåtet var inte ”bara” att ta bilder, han var en skrivande, berättande, bevarande, folkbildande aktör att jämföra med Sara Lidman eller någon av de andra arbetarförfattarna.

Sune Jonsson dog i slutet av januari i år. Fotografen Chris Maluszynski har sammanställt ett kort porträtt som återfinns på fotoagenturen Moments hemsida där Jonssons röst hörs över de egna bilderna.
Orden skulle kunna användas i ett manifest för en lyckad fotopolitik. Hans gärning skulle inte vara möjlig utan de arbetsvillkor Västerbottens Museum gav honom. Han säger: ”Jag bestämde själv vad jag ville göra. Då det gäller fotografering är det en förutsättning för att lyckas.”

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag