Efter 25 år har Kjell Stjernholm, som drivit Moomsteatern och målmedvetet utvecklat den till en helprofessionell ensemble med världsrykte, bestämt sig för att sluta på teatern. Upp­sättningen av Ann Sofi Báránys pjäs Jag vill få vara mamma, ett samarbete med Göteborgs Stadsteater, blir hans sista. Efter premiären i Göteborg i våras är det nu nypremiär på Moomsarnas egen scen på Nobeltorget i Malmö.

Tre skådespelare från vardera teater delar på rollerna i denna djupt allvarliga pjäs om kärlek och svek, sjukdom och död. Den sceniska gestaltningen av familjedramat om en mamma (Åsa-Lena Hjelm), pappa (Bill Hugg) och tre barn (moomsarna Pierre Björkman, Gunilla Ericsson och Niclas Lendemar) understryker i förstone deras materiella lilla framgånsgsbubbla, här konkretiserad i scenograf Clive Leavers ljusa heminredning och kostymör Evalena Jönsson Lundes bruna mysdressar.

Men pappa psykologen, vars framgångar vilar på innovativa teorier om prestationsrelaterad snabbläsning, är i sin familjeroll snarare domptören som styr sina barn med betingade reflexer än någon som ger uttryck för spontan och villkorslös kärlek. Detta spiller också över på relationen med hustrun och barnens mamma, som emellertid bär sin roll som familjens nav med högtburet huvud. Men när den känslofulle och intuitive Elias (Gustav Ekman Mellbin) dyker upp i hemmet i egenskap av psykologpraktikant till pappan, uppstår sympati mellan honom och den emotionellt oförlösta mamman. Kontakten mellan dem leder omedelbart till svartsjuka och rentav hat från såväl fadern som barnen, vilket får en ände med förskräckelse.

Stjernholms regi svajar dock en smula. Relationernas emotionella sammansättningar är en smula oklara, och i synnerhet porträttet av Huggs fadersfigur, liksom hans motiv och reaktionsmönster, är onödigt stereotypa. Mooms-skådespelarnas rollgestaltningar är också ovanligt nedtonade; här framträder de mer som ett ihopbuntat kollektiv än som tre unika individer, vilket inte fullt ut rimmar med Báránys insiktsfulla text om effekterna av den jagiska kärleken och den lika självuppfyllda sorgen.

Den som bäst förvaltar hennes budskap är i stället utmärkta Hjelms mammafigur, dramats identifikationsgestalt som vid ett par tillfällen liksom lämnar ensemblespelets fiktion och i monologform riktar sig direkt till publiken med sina kloka tankar om livet, drömmarna och kärleken. Här glimmar det till i mörkret och Stjernholms avsked till sin Mooms-lyra blir till slut både värdigt och sublimt.

Martin Lagerholm

kultur@kvp.se