Subfrau tycker själva, ”helt objektivt”, att de har varit med om att utveckla teaterkonsten de senaste tio åren. Det är ett argument som faktiskt är svårt att motbevisa. Men jag är trots allt ganska säker på att den nordiska teatergruppen med feministiskt patos har rätt i sin utsaga om sig själv. För visst händer det något avgörande med vår blick på skådespelaren när hon så skoningslöst, och utan att skämmas det minsta, rör sig utanför ramen. När hon ryter och kråmar sig i en och samma gest. När hon sjunger sopsorteringens lov och det helt plötsligt krälar upp en oanmäld mansfigur på scenen, som måste ledas ut av scenarbetarna. Hur utsatt blir hon inte då? Och hur stark är hon inte när hon har modet att fortsätta.

Subtales – arior från medelklassen är Subfraus jubileumsföreställning som tioåring. Men det är en produktion med uppenbara dramatiska svagheter, som berättas med trash-estetik men som inte utmanar vår blick på riktigt. Med dragking i blodet gör fyra ensemblemedlemmar könet till huvudsaken på Intiman i Malmö; om det handlar om en så enkel sak (för enkel?) som att skriva fitta med maskeringstejp på scengolvet. Eller att hoppa i manskostymer med svullna muskler och svängande snoppar. Subfrau anser det vara sin demokratiska rättighet att ha tillgång till hela batteriet med uttrycksmöjligheter
– det ger konsekvenser för både kropp och ekonomi. Och där har de förstås rätt både ur den enskilda skådespelarens utvecklingsperspektiv och ur teaterkonstens.

I Sissel Romme-Christensens scenografi stoltserar Dubbelsängen som symbol för det äktenskapliga projektet. Flimrande projektioner och rökmaskiner laddar rummet, kostymbytena är många och sker i öppen
dager, allt för att understryka att allt är konstruktion. Operan som form hänger löst – när det sjungs bär det ofta hejvilt, men det sjungs för lite och operaidén genomförs inte hela vägen.
Överhuvudtaget saknar jag ett driv som kunde ha bundit samman de många monologerna; ett starkt manus som utmanar feminismen där den är i dag. Framför allt den första halvtimmen är mer stillastående än muskulös.

Har Subfrau blivit gammal? Jag önskar att det inte är så. Ida Løkens pliriga alter ego antyder med en blinkning att de kanske trots allt valde fel den där gången i Helsingfors för ett decennium sedan: bort från nyckelrollernas Fröken Julie och Hedda Gabler och in i antiteater med för tjocka lager ögonskugga och pösmage. Nej, Subfrau måste inse att de har mycket kvar att uträtta, nästa gång gärna med stöd av en duktig dramatiker.

Malena Forsare
kultur@kvp.se