1994 flyttade scenografen Franco Paglialunga (f. -50) från Toscana till Sverige, för att sedan fem år tillbaka återfinnas i en gård i utkanten av Smedstorp på Österlen. Där han bytt teaterns gestalter mot en konstnärlig verksamhet fylld av det vi till vardags kallar skrot.

Franco befinner sig i gränslandet mellan konst och konsthantverk, i en värld där de objekt han skapar pendlar mellan prydnad och bruksföremål – utan avkall på estetisk kvalitet. Själv använder han gärna ordet skrotverk, samtidigt som han ställer den både klassiska och omöjliga frågan om vad som egentligen är konst.

I Francos universum handlar det mesta om hur utrangerade föremål kan omvandlas och återanvändas, och på samma gång bli såväl nyttiga och brukbara som vackra.

Ett av hans många bord får exemplifiera: fundamentet består huvudsakligen av gammalt järn och skivan är av betong, infattad i ett antikt järnskott vagnshjul av trä. Det skulle kunna upplevas som kitschigt, men förblir en unik monolit.

Betong och järn i vidaste bemärkelse, från rör till rostig plåt, utgör stommen i hans fantasifulla skapelser. Vare sig det handlar om stolar inspirerade av Jonas Bohlin, ljusstakar, lampetter, elektriska armaturer, hyllor eller blanka barskåp. Eller renodlade hänga-på-väggen-tavlor där mynt och andra små objekt collageartat infogats i en platta av betong.

Materialet är rått, grovt och ibland brutalt men ändå med en finish som gör de till synes hårda ytorna taktilt spädbarnslena. Vilket i sin tur vittnar om kärlek till materialet och hantverksskicklighet.

Nya funktioner är något av ett honnörsord och en filosofi för Franco Paglialunga, och jag ska tveklöst tillstå att jag blev road och imponerad när jag vandrade runt bland hans verk – kliniskt fria från märkvärdisering. Att hans prislappar dessutom ligger på en överkomlig nivå adderar, för den som vill ha något som sticker ut. Inomhus eller i trädgården.

C-J Charpentier

kultur@kvp.se