Alla dessa döda vita män. Så ville de bli ihågkomna. Självporträtt efter självporträtt: Munch, Picasso, Nolde, Bonnard, Dix, Matisse, De Chirico, Schiele, Bacon, Chagall,Rivera, Miro, Duchamp, Basquiat, Kippenberger, Soutine, med flera. De hänger i långa rader och blickar mot oss. Mästare efter mästare.

Ett självporträtt är ett porträtt av konstnärens själv, som han har gjort själv. Ansiktet och ögonen spelar oftast huvudrollen. Ögonen är som bekant själens spegel. Så är det sagt. Den seglivade romantiska konstnärsrollen färgade av sig på hur konstnären såg på sig själv och hur han ville framstå för (efter)världen. Oftast som ett djupsinnigt geni där själen liksom ska fastna på duken. Inga gapflabbande herrar här inte! Inte ens ett leende. Ensamma allvarsmän i främsta rummet. Konstnären målar konstnärsmyten minst lika mycket som sig själv.

I utställningen ingår naturligtvis självporträtt av kvinnor också. Fattas bara. Men de är från senare tid. Konst var som bekant länge en manlig sysselsättning. Kvinnorna finns en våning upp. På nedre plan huserar männen. Det finns dock några få lysande undantag: ett är Frida Kahlo. Hennes två själfulla självporträtt hänger intil Frida Kahlo 1926  l Diego Rivera, hennes notoriskt otrogne make.

Flera av de samtida konstnärerna på utställningen ifrågasätter dock konstnärsmyten. De är fulla av postmodern misstänksamhet. Det finns inget själv. Det finns ingen fast kärna. Ta exempelvis Gillian Wearings fascinerande fotografiska självporträtt där hon har dragit en naturtrogen mask över sitt ansikte. Hon framställer sig som ung flicka men bakom masken är hon en medelålders kvinna. Eller Jeff Koons kitschiga iscensättningar av sig själv med bikinibrudar. Nu är vi långtifrån de romantiskt färgade självporträtten. Koons har till och med ett leende över läpparna.

Vildast är väl Elke Krystufek. Hon har knäppt porriga spegelbilder med sin kamera i sin ateljé. De är från 1998 och föregriper Facebookbilderna som kom sex år senare: alla dessa självporträtt tagna med mobiltelefonen. Ja, Facebook bjuder på en exhibitionism som vida överträffar konstnärernas. Egon Schiele 1911  

Men det är klart, Krystufeks håriga sköte skulle inte passera Facebookcensuren. Hon är inspirerad av fotografen Nan Goldin som också finns med på utställningen. Goldin rör sig i samhällets utkanter, bland narkomaner och utslagna. Det har sitt pris. I ett självporträtt från 1984 visar hon upp sitt misshandlade ansikte. Att vistas bland utslagna och andra marginaliserade grupper är helt i enlighet med den romantiska konstnärsmyten. Konstnären är en outsider som skyr det konventionella och som vill utmana borgaren. Konstnärsmyten är seglivad och har överlevt, trots alla postmoderna försök att dekonstruera den. Ta Catherine Opies queera självporträtt där hon låtit någon skära in en barnteckning på ryggen med hjälp av ett vasst föremål. Två streckgummor håller varandra i handen framför ett hus. Lesbisk familjebildning. Opies är även hon djupt inbäddad i konstnärsmyten.

Men jag ska inte klaga. Det är antagligen denna seglivade myt som håller konsten igång.

Trots den stora mängd konstnärer som ingår i utställningen och alla dessa självporträtt – 150 stycken – så är den väl sammanhållen. Kortare texter och filmer, som finns i anslutning till konstverken, ger dessutom nyttig bakgrundskunskap. De utställningsansvariga på Louisiana är föredömligt pedagogiska utan att skriva sin publik på näsan.

Conny C-A Malmqvist

kultur@kvp.se