Nog för att den kanske mest utsökta bland lyriska operor, Mozarts och Da Pontes Figaros bröllop, är rena cirkusen i termer av förväxlingar, förklädnader och förvirrande kärlekstrubbel. Men steget därifrån till att helt sonika förlägga handlingen till en cirkusmiljö är trots allt rätt långt. Det är hur som helst precis vad Skånska Operan gjort i årets ambulerande sommaruppsättning, traditionsenligt med premiär på Bäckaskog slott i fredags.
All respekt för Ola Hörlings (i sig inkännande och rörliga) regi, och för scenograf och kostymör Marta Cicionesis cirkuskreationer, men annars så centrala begrepp som scenbild och övergripande idékoncept spelar mindre roll här än på de stora operahusen.
Detta dels som en naturlig följd av Skånska Operans själva kvintessens och styrka (den intima och närmast fysiska kontakten mellan sångare och publik) och av dess begränsade logistiska resurser (spelplatsernas avskalade ”scen”), och dels som en påminnelse om att det är musikens magi och det vokala exekverandet som står i centrum, vare sig sångfåglarna befinner sig i slottsgemak, trånga cirkusvagnar eller i yttre rymden.

Och när det gäller att trolla fram himmelskt sköna arior, duetter, terzetter, kvartetter, kvintetter och sextetter ur hatten, och låta skönsången inramas av en orkestrering i klassicistisk perfektion, är Figaros bröllop svårslagen. Någon full orkester är det förstås inte tal om här, men väl om en förbluffande märgfull pianokvintett, ledd av kapellmästare Annika Bjelk Wahlberg.
Men även Skånska Operans lilla produktionsteam i sig är hejare på att utföra den svåra trollkonsten att hitta skickade solister till de olika rollerna. Så fylls estraden (eller, ja, manegen) av den romantiska operans alla kärlekskranka, svartsjuka, älskande och misstroende marionetter, samtliga styrda av Amors nyckfulla rörelser.
I dramats centrum den självbelåtne och makthungrige Cirkusdirektör som annars brukar lystra till namnet Greve Almaviva, och som i Balcarras Crafoords gestalt får precis den myndigt arroganta framtoning som rollen kräver. Mot honom står den förslagne cirkusartisten och utmanaren Figaro (en såväl vokalt som spelmässigt uttrycksfull och robust Anders Kjellstrand) och dennes kavata fästmö Susanna (Eva-Lotta Ohlsson), liksom förstås den försmådda direktörsfrun (grevinnan) Rosina (Bianca Muratagic, vars andlöst gripande ”porgi amor”-aria ensam är värd ett besök).

Bortsett från Crafoords litet väl undertryckta baryton, håller de ledande solisterna högsta klass, och särskilt de två nämnda sopranerna briljerar i vokalteknik och klangfärg utan att en sekund darra på de manschetter som väl gömmer sig någonstans under de otympliga cirkuskostymerna.

I rollerna ses:
Figaro – Anders Kjellstrand, Susanna – Eva-Lotta Ohlsson, Cirkusdirektören (Greven) – Balcarras Crafoord, Rosina – Bianca Muratagic, Cherubin – Solgerd Isalv, Marcellina – Eva Rydén, Bartolo – Christian Brage, Basilio – Erik Bergquist, Barbarina – Josefine Andersson, Antonio – Martin Lögdström.
Ensemble: Sandra Lundgren
Orkester:
1:a Violin – Inga Zeppezauer, 2:a Violin – Lotta Jernberg, Viola – Malin Wikblad, Cello – Karin Andersson.
Producent: Åsa Jensen
Muaikaliskt ansvarig: Annika Bjelk Wahlberg
Scenografi & kostym: Marta Ciconesi
Turnéledare & Produktionsassistent: Viktor K Magnusson.

Martin Lagerholm
kultur@kvp.se