Det är ett helvete! All denna musik, överallt. Man kommer inte undan. I caféer, varuhus, i telefonen medan man väntar att bli kopplad till en telefonist. Klickar man på en webbsida så ljuder musik. Går man på trottoaren hörs musik från butiker och varuhus. För att inte tala om alla uteserveringar; med den senaste hitmusiken strömmande ut ur högtalarna som dränker cafégästerna och de förbipasserande. I Hollywoodfilmer är det musik "wall to wall" från första till sista bildruta.

Det lustiga är att filosofen Immanuel Kant hade analysen klar redan på 1700-talet. Till min stora förtjusning upptäckte jag detta när jag satt och jag läste i hans stora och tunga bok "Kritik av omdömeskraften".
Idel tysk noggrannhet och systematik.
Trodde jag.
Tills jag stötte på detta lilla stycke, liksom i förbigående, som visade att Kant var lika irriterad på den störiga musiken som jag.
I §53 skriver han att "(musiken) utsträcker sitt inflytande vidare än man önskar (till grannskapet) tränger sig på och förbryter sig mot andras frihet, vilka står utanför det musikaliska sällskapet. Detta är inte fallet med de konster som riktar sig till ögonen, ty man kan vända bort blicken om man inte vill ta emot deras intryck. Det är nästan som i fallet då man roar sig genom att sprida en lukt vida omkring. Den som drar upp sin parfymerade näsduk ur fickan trakterar alla runtom sig mot deras vilja och tvingar dem att avnjuta denna lukt om de vill andas."
Jag tror att Kant skulle ha uppskattat John Cage 4.33 lika mycket som jag. Ett pianostycke som består av fyra minuter och trettiotre sekunders tystnad. Det är nästan det enda musikstycke jag lyssnar på hemma. Med cd-spelaren inställd på repeat.

Conny C-A Malmqvist
kultur@kvp.se