Ända sedan Expressteaterns strålande lilla föreställning Maskopi för några år sedan, har jag väntat på att Vidisha Mallik och Ed Damron ska återvända till det repliklösa, stiliserade uttrycket, där små gester och sublim mimik förmedlar historien. Med Pierrot och månen gör de det, och som commedians pierrot-figurer tycks de båda skådespelarna trivas bättre än på länge.
Pierrot och Pirouette arbetar som gatusopare. Under stadens stjärnglimt och klädda i karaktäristiska säckiga kostymer, sopar Mallik och Damron undan människornas skräp – som om sopandet vore en betydelsefull poetisk handling. Efter en stunds missförstånd där den ena sopat hit och den andra dit, når pjäsen sin dramatiska höjdpunkt: Pirouette hittar en måne i en papperskorg och petar i smyg upp den på ett hustak. Pierrot ser den gula skäran och blir förälskad. Till varje pris vill han komma månen nära, varpå komplikationer förstås uppstår. Sensmoralen handlar kanske om att skönheten försvinner när vi griper efter den.

Expressteatern visar med sin föreställning tillit till det enkla berättandet. Här finns inga märkvärdigheter, inga överdrivna försök att fånga uppmärksamhet. I stället lånar skådespelarna ut sina ansikten och kroppar till publiken, som får uppleva en utflykt i ett sensibelt teaterlandskap. Konsekvensen av den starka koncentrationen på scenen blir ett tajt samspel och en fint utmejslad mimik. Malliks njutningsfulla månflicka när hon gömmer sig i skäran står i kontrast till ivern att spela någon ett spratt. Skiftningarna i Damrons föränderliga ögonpar när han går från förälskad till besviken rymmer en värld i sig. Alltsammans utstrålar försiktighet, men också en tro på både commedian och det tysta språkets universella kraft.

Malena Forsare
kultur@kvp.se

Fotnot. Pierrot och månen spelas på Expressteatern på lördagar klockan 14, fram till och med 6/12.