"Anatomin är det andliga plommonstop som skiljer er från mannen på gatan." Så sa en professor under en av de första lektionerna på min medicinarutbildning.
Hans utsaga har överlevt alla demokratiseringar och charmkurser som läkarutbildningen genomgått.
Det är klart att vi doktorer har en avundsvärd position. Varje år söker tusentals studenter medicinhögskolorna men avvisas. Betygskraven är ouppnåeliga och läkarskrået har gjort sitt yttersta för att hålla studentantalet på minsta möjliga nivå. Vi ska hålla på våra privilegier, pengar och positioner.
Resultatet har blivit förödande. Fåtalet läkare har skapat en nästan incestuös kåranda med sliskiga ryggdunkar och en monetär högdragenhet som för de utomstående kan uppfattas som lockande i all sin prunkande statusmedvetenhet.
De frikostiga EU-reglerna bjuder de avvisade en andra chans. Problemet är kosingen; det är dyrt att bli läkare på de östeuropeiska universiteten som härbärgar en tredjedel av de svenska studenter som i dag läser medicin. Pappsen får punga ut med åtskilliga hundra papp.

När de sedan kommer tillbaka till Sverige anpassar de sig utan svårigheter ty det är samma överklass som har råd till utbildningen som den svenska kår de ansluter sig till.
Vad är risken när man - som i Rumänien, Ungern eller i Polen - utbildar studenterna på en ofta knagglig engelska? Vad är risken om patientkontakten sker via tolk där nyanserna filtreras bort och patienten/åskådningsexemplet reduceras till ett symtomsammanhang i stället för en människa av kött och blod - och själ?

Vari består läkekonsten i detta anonyma möte? Biologi, kemi, anatomi i all ära men försvinner inte helheten - lidandet, upplevelsen, desperationens nyansrika uttrycksspråk? Och var tar den intensiva inlevelsen vägen, ett av doktorns viktigaste botemedel bredvid mediciner av alla de slag? Vart tar förståelsen av sjukdomarnas mångskiftande karaktärer vägen i detta stumma möte?
Det har talats om fusk på dessa universitet (se Svenska Dagbladet 30, 31/1). Säkert förekommer sådant bland de mindre nogräknade östkollegerna som inte äger den svenskutbildade läkarens osvikliga ärlighet. Denna redbarhet fallerar blott i de många tragiska anmälningsfallen som inträffar - utan att ens pappsens ättelägg hunnit hit för att bidra med sina förvärvade kunskaper.
Vad har vi för vård att vänta i det slimmade Snålsverige?

Salomon Schulman
kultur@kvp.se