Denna månad är det 45 år sedan Rolling Stones släppte Between the Buttons, bandets popigaste album som sågades av såväl tidens kritiker som av Mick Jagger. "En vattendelare i Stones karriär", skriver Keiths Richards i sin självbiografi Life. Slutet på en era för Stones, men också början på en ny.
Rolling Stones suger ut det sista av 1960-talets optimism, Swinging London - som fortfarande svängde - och en brittisk popkultur som erövrat världen.
De är tvåa på internationella rankinglistan och drivs av en genial om än galen och ständigt påtänd manager och producent, 23-årige Andrew Loog Oldham: "Det fanns spänningar i luften, problemen var på väg in", skriver Richards.
Bandet tidigare motor och grundare, multimusikern Brian Jones, hade gått allt längre in i sitt missbruk och tillbringade mesta tiden med sin nya kärlek, modellen Anita Pallenberg. Resten av bandet spelade in Between the Buttons i Los Angels och London. Jones bidrog till viss del med en rad exotiska instrument. Richards spelade såväl sina egna som Jones gitarrpartier. Inledningen på USA-utgåvan är ändå klassisk, drygt åtta minuter ren magi: Let's spend the night together,Yesterday's papers och Ruby tuesday, sistnämnda låten skrev Richards skrev till sin exflickvän Linda Keith som lämnade honom för Jimi Hendrix.
Men något nytt var på ingång, hippiekulturen med LSD och psykedelia, den subkultur som redan etablerat sig i San Francisco och till viss del även i södra Kalifornien, kom till London.
Beatles filade på Sgt Pepper, Jimi Hendrix var det heta affischnamnet på Londons klubbar ...- och Stones? Var skulle bandet ta vägen i den nya popkultur som helt bröt med modsens musik- och klädestetik? Missnöjda med Between the Buttons bröt Stones med Oldham (som innan han fyllt 23 drev Stones och hade upptäckt Marianne Faithfull och Nico, som debuterade i Andy Warhol-projektet Velvet Underground samma 1967).
Foto: Abkco Records
Oldham hade lyckats lansera Stones som anti-Beatles, det sexiga, högljudda bandet man inte ville se sina döttrar dejta. Stones var rebellerna som inte bad om ursäkt.
"Jag hatar Amerika, inte landet, men folket", sa Jagger till Melody Maker när man började spela in Between the Buttons. Och han bad aldrig om ursäkt.
Men Stones var aldrig hippies, de var stadsrebeller sprungna ur det tidiga 1960-talets brittiska rhytm'n'blues-scen som ersatte skiffle på de italienska kaffebarerna i Londons Soho. Under den gyllene Swinging London-epoken fungerade Stones dandystil - pälsar, slokhatt, sidenhalsdukar och Chelsea-boots - alldeles utmärkt.
Between the buttons var slutet för Stones, men också början på något nytt.
Men innan allt kunde blomma ut med trilogin Beggars banquet, Let it bleed och Sticky fingers, gjorde man en desperat flört med tidens psykedelia, på plattan Their satanic majesties request. En parantes i Stones karriär som ändå innehöll ett par hyfsade poplåtar som She's a rainbow och 2000 light years from home. Omslaget avslöjade allt. Man kan riktigt höra dem mumla "vad fan gör vi här...?" Halvvägs in i arbetet med Their satanic... bröt man definitivt med Oldham. Bandet drevs av låtskrivarduon Jagger och Richards. Jones gick allt längre in i dimman vilket syns tydligt på omslaget till Between the buttons. Bilden togs klockan fem på morgonen i Primrose Hill i norra London, ett gäng som fortfarande är höga på speed och marijuana:
– Jag ville fånga tidens drogstämning, bandet som jobbat hela natten i studion och fortfarande är stenade, säger fotografen Gerard Mankowitz som även tog det klassiska omslaget till Out of our heads.
Brian och Pallenberg kunde vara höga på speedballs flera dagar i sträck, de shoppade, knarkade och reste till exotiska platser som Marrakesh i Marocko. När jag bodde i London sommaren 1967 mötte jag Brian Jones i butiken Lord John på Carnaby Street. Brians Rolls stod parkerad utanför - det var innan den här gatstumpen blev turistattraktion och gågata, Brian och chauffören fyllde baksätet med sina inköp, mest skjortor.
"Vad som verkligen stack i ögonen på Brian var när Mick och jag började skriva låtar tillsammans", skriver Richards i Life: "Han tappade sin status och sen tappade han även intresset för bandet."

Två år senare sparkades Jones från det Stones han en gång startat. Och i juli 1969 hittades Brian Jones död i sin swimmingpool i Cotchford Farm.
Då hade Stones redan hittat sin framtida identitet via Beggars banquet, med låtar som Street fighting man och Sympathy for the devil som släpptes i slutet av 1968: skitigare och ruffigare än någonsin.
Nu väntade man bara på att Beatles skulle lämna in så att Stones kunde regera på egen hand. 1970 valde beatlarna att dela på sig, 1971 kom Sticky fingers med det Warhol-designade omslaget. Stones var världens största rock'n'roll-band, det var ett faktum.
I år kan de fira 50 år tillsammans.
Men det kom en bok emellan, och de vilda parhästarna Jagger och Richards pratar inte längre med varandra.

Olle Berggren
kultur@kvp.se