Homosexualitet har blivit pynt i kulturen. I början på 2000-talet är det politiskt och kulturellt korrekt med lite lagom homosex och därför händer det att lesbiska par föder barn i deckare av Camilla Läckberg. Heterofil – en heterosexuell cabaret, som hade premiär på Teatr Weimar i Malmö i går kväll, strålar utifrån en frustration, inte bara över den ytliga förståelsen av sexualitet och kön, utan över den förenklade hållningen till allt som har med gränser att göra.
Definitionen av normalitet, tolkningen av vad som är centrum, synen på vad som är legitimt, rumsrent och riktigt. Det handlar också om hur språket dikterar känslorna och om, för att citera programbladet, ”retoriken som en form av spelbarhet och dramaturgi”.

Tre kvinnor, klädda och sminkade som prostituerade, slår sig ner i en sammetsröd soffgrupp. De riktar sökaren mot temat ”heterosexuella” och namnger offentliga personer som faller inom ramen: Zlatan. Freud. Platon. Påven. Beatrice Ask. bin Ladin. Carolina Klüft. Hitler. Tystnaden mellan namnen är signifikativ för den timslånga föreställningen.
För i mellanrummen, när skådespelarna dröjer i texten och vid ett par tillfällen resolut vandrar ut (man kan följa ljudet av klackar som dör bort, en dörr som smäller och senare öppnar sig igen) finner vi oss stirrandes in i oss själva. På så sätt knyts textens intellektuella och språkliga täthet samman med den egna upplevelsen och erfarenheten.

Dynamiken i Christina Ouzounidis text är inget annat än hänförande. De retoriska figurerna med starka tilltal (upprepningar och variationer av ordsekvenser som ”Jag klandrar dig…” och ”Tig för att…”), avlöses med mer prövande partier.
Röstens variationer, från rytande rött till nynnande gult, och dialogen som ritar konturerna av rummet om och om igen när skådespelarna talar i olika riktningar och från olika platser – allt detta gör föreställningen till en stark akustisk upplevelse.
Plötsligt, mitt i de heta utsagorna, utvecklas ett sångparti med en tvärflöjtsspelande Petra Hultberg i mitten (med bara fyra, fem toner skapar hon ett underskönt omkväde) och Pia Örjansdotters och Sandra Huldts visksång på varsin sida. Som en uppdaterad version av Taubes Så skimrande var aldrig havet.

Så skimrande var det länge sedan jag såg tre skådespelare på scen.

Malena Forsare
kultur@kvp.se