Mot den cementerade bilden av den svenska poliskårens Kling och Klang-klåpare ställer Sydsvenskans journalist Tobias Barkman i en diger bok den numera pensionerade Per-Åke Åkesson som från 1991 var operativ chef för kriminalavdelningen i Kristianstad. Mitt i mörkrets hjärta, alltså, för det var då, helt nyss, i just de trakterna som oproportionerligt många svenska mord skedde.
Med tanke på mordfrekvensen och uppklarningsprocenten (100) ter det sig logiskt och legitimt att Barkmans reportage ibland liknar ett idolporträtt av den envist målmedvetne Åkesson och hans lokala spaningsgrupp. Som i en tv-deckare finns inte bara makten och maktfullkomligheten någon annanstans – i Malmö nämligen, det är länssammanslagningens tid liksom internstridernas och organisationsproffsens – utan även Kling och Klang.

Det är kronologiskt berättat med effektiv dramaturgi: Goliat underlägsen Davids list. Och precis som en Frost eller Morse blir Åkesson utmanövrerad av karriärister.
Ifrågasatt, petad och utfryst – två gånger sjukskriven – börjar han på eget bevåg rota i det ouppklarade mordet på lilla Helén Nilsson i Hörby.
Över tio år har gått och hoppet att lösa fallet verkar nästan ute. Men det ska ju gå det också, med benäget bistånd från kriminalinspektör Monica Olhed (hon insisterar utifrån privata uppgifter på att en viss Ulf Olsson i Vimmerby bör höras) och DNA-tekniken.

Jakten på en mördare är en missvisande titel, då det handlar om fem lyckosamma jakter på mördare. Exklusive Olsson är två av dem dubbelmördare. Den ene därtill våldtäktsman och engagerad som nattvandrare för kvinnors säkerhet i brottsplats Kristianstad. Den andre har redan vid 18 två unga kvinnoliv på sitt begränsade samvete; det är han som skänkte titeln till Per Svenssons utmärkta bok från 1994, Den leende mördaren.

Barkman är ingen Per Svensson, eller Gellert Tamas, men det han saknar – svindlande analogier och essäistiska resonemang, filosofiska och sociologiska rundmålningar över såväl ondskans metafysik som samhälleliga förändringar och svenska mentalitetsdrag – kompenseras av ett (låt vara med en del litterära eftergifter, såsom dramatiserad tillspetsning och konstruerad dialog) imponerande journalistiskt fot- och grundarbete.
Och ett erkännande av slumpens och turens betydelse för Åkesson & Co: två småpojkar som ser ett par skor i skogen, en udda tuggummisort som dyker upp på två betydelsefulla ställen.

Inte minst är det – förutom iakttagelsen att mördarna är män och offren kvinnor i bokens samtliga fall – en saklig och okommenterad nedsänkning i en skånsk mylla där utbildningsnivån är lika låg som alkoholkonsumtionen hög. Det är tonårsföräldrarnas och porrfilmsinspelningarnas trakter, lantarbetarnas och pedofilernas, enslingarnas och rucklens, våldsfilmernas och groggarnas, de incestuösa misstankarnas och vidriga kvinnosynernas. Längs ensliga skogsvägar anas en socialt marginaliserad semiklass och snarare än att rutinmässigt kalla den white trash borde dessa människor, som bara får medieutrymme i samband med kriminalitet, liknas vid länken mellan rednecks och trasproletariat.

Jan Karlsson
kultur@kvp.se