Shakespeares fasliga tragedi Macbeth är omgärdad av mystik och vidskepelse. Det lär rentav vila en förbannelse över själva namnet, där blotta omnämnandet av pjästiteln får vilken skådespelare som helst att på två blodröda sekunder förvandlas till korstecknande Krösa-Major som korrigerande hänvisar till "the scottish play".
Då låter titeln Maj-Beth måhända inte fullt så olycksbådande, i synnerhet som publiken slipper konfronteras med högländernas barbariska klankrigare och frånstötande häxor. Ty i Teater Quilts och regissör Staffan Aspegrens bearbetade version av Macbeth är handlingen förflyttad till nordostskånskt 60-tal, men där den fasta scenbildens enkla lantkök kanske ändå skvallrar om att de blodröda skåpluckorna döljer andra gifter än kaffe och akvavit. I denna skenbara idyll lever hur som helst Maj-Beth (Caisa Stina Forssberg), kassör i Dungens stugbys styrelse, ett tämligen ordinärt liv med sin make Lars (Joel Holmgren).
Hon är aktiv i det lokala föreningslivet och har en trogen väninna i Barbro (Aleksa Lundberg). Men bakom den kryptiska undertiteln, "Tjejen som lyssnade för mycket på radion", döljer sig tre alternativa häxor som manifesterar sig i ansiktslösa och kostymklädda tjänstemän, vars förborgade meddelanden över radion utmynnar i den förföriska spådomen att Maj-Beth en dag kommer att bli ordförande i stugbyns styrelse. Förkunnelsen ringlar sig ormlikt kring de omsider maktberusade Maj-Beths och Lars hjärtan och utgör i praktiken nuvarande ordförande Kingens dödsdom.

Så långt den här uppsättningens flirt med sommarteaterpublikens sug efter lokalförankring och uppsluppen folkhumor. Resten är hardcore Shakespeare. Ty även om den radikala stilblandningen mellan de skotska och skånska elementen - whisky och snaps, rutiga kiltar och luftiga sommarklänningar - tillsammans med farsens gängse spring i dörrar signalerar den frejdiga komikens ironiska distans, är uppsättningen allt annat än buskisteater.
Här är skådespelarnas identifikation med sina tragiska figurer verklig och sann och antar under föreställningens gång en alltmer förklarad gestalt. Man har heller inte skyggat för att i högre flykt låta tragedins centrala monologer i C A Hagbergs gamla gravitetiska översättning fylla teaterrummet utan tillstymmelse till ironiska undertoner eller ängsliga strykningar.
Dramats rollista är reducerad till knappt tio figurer, som de fem skådespelarna (förutom de nämnda också Olov Häggmark och David Sigfridsson) delar mellan sig i det utmärkt exekverade ensemblespelet.
Men tiljorna ägs framför allt av Forssberg, ett kap för vilken teatergrupp som helst, och som med både små och stora gester och med en anmärkningsvärd scenisk intuition ger prov på ett nyansrikt och subtilt spel mitt i föreställningens radikala och blott skenbart vanvördiga konstgrepp.

Martin Lagerholm
kultur@kvp.se