Jag tillhör den skara som uppskattade tv-serien Lost ända (nästan i alla fall) till det himmelska slutet, i vilket seriens alla karaktärer samlades till en salig förening i livet efter detta.Lost bar givetvis det absolut viktigaste kännetecknet för en framgångsrik flersäsongsserie: ett persongalleri av rang - såväl karaktärs- som skådespelarmässigt. Men det som framför allt gjorde att jag följde J J Abrams, Damon Lindelofs och Jeffrey Liebers skapelse var de skickligt applicerade elementen med tydligt metafysiska drag. Pekoral- och flummighetslamporna må blinka sig tokiga framför de extremrealistiska tittarnas ögon. Jag å min sida uppskattade att Abrams glatt kastade sig in i linjärt tidsföraktande intriger och framkallade en diskussion om vi inte i själva verket bör betrakta tillvaron utifrån en cirkulär tidsuppfattning - där återkomster och direktkontakt bakåt och framåt i ett historiskt förlopp formar en fylligare bild av vad vår existens går ut på. Och det är faktiskt lite fascinerande att dessa tankar utvecklades i en global tv-seriehit på bästa sändningstid.

Abrams regisserade Losts pilotavsnitt och när han nu står för manus och regi i sin tredje långfilm, Super 8 (premiär i dag), hämtar han de bakomliggande, mystiskt färgade undertonerna från Losts universum. Filmen fångar sex stycken trettonåringars äventyr under ett sommarlov i slutet av 1970-talet. Primär målgrupp är en yngre publik (filmen har elvaårsgräns), samtidigt som filmen är så pass intelligent utförd att den även fungerar för äldre sinnen.

Den är en effektiv mix av Stand by me, E.T. (hos Abrams är dock utomjordingen mer Alien-dödlig än Alf-mysig) Arkiv X och Världarnas krig-kaos. Och när det är skrämseldags assisterar Lost-kompositören Michael Giacchino med patenterade trombonglissandon. Super 8 - döpt så på grund av den zombierulle som kidsen har som sommarprojekt i filmberättelsen - slår an en tilltalande barnsligt universell ton.

Anders E Larsson
kultur@kvp.se