I Köpenhamn har festivalen CPH:DOX i sju år nu visat bredden inom dokumentärgenren, inte minst den innovativa kraft som verkar finnas bland danska regissörer. Den dokumentära filmen har på senare år – också i Sverige – tydligare hittat in till biograferna, och fram till publiken. Detta har satt spår i festivalens sektion för svenska långfilmspremiärer, där sex av tio är dokumentära. Och i årets danska temasektion är ställningen 9-5, i dokumentär-filmens favör.
Påfallande ofta görs dagens dokumentärer med samma estetiska förhöjning som en spelfilm, den fladdriga hand-kamerans sjögång verkar fjärran. Så är fallet med Mads Brüggers Ambassadören, som musiksätts med fiktionsfilmens förtecken – vilket samtidigt är kongenialt med innehållet: skildringen av hur regissören själv skaffar falskt diplomatpass och glider in i Centralafrikanska (banan)republikens blods- diamanthandel skulle lika gärna kunna vara en mockumentär. Men nej, det ÄR bisarr, korrupt verklighet där både gud och moral har avlivats.
Ett lika starkt danskt verk – visserligen spelfilm, men med mycket realism och naturalism i uttrycket – är Mads Matthiesens 10 timer til paradis, en möjlig vinnare av huvudpriset Dragon award best Nordic film. Häromdagen prisades också filmen på Sundancefestivalen.

Den jättelike, emotionellt hämmade, snart 40-årige hemmaboende kroppsbyggaren Dennis har svårt att klippa navelsträngen till sin sparvlika, ensamstående mor. På rekommendation av kusin Bent gör han gör ett försök att hitta kärleken i Thailand, men på sexturismens stråk ryggar han tillbaka inför den oförblommerat genitaliefixerade handeln. I Kim Kolds ypperligt kontrollerade porträtt av Dennis anar man all den välvilliga potential som finns under ytan av ett ickeverbalt, tatuerat muskelberg. Den främsta utmanaren till priset för bästa nordiska film är förmodligen Avalon, konsthögskoletränadeAxel Peterséns långfilmsdebut med Johannes Brost i huvudrollen som bedagad festprisse i Båstad – nu redo att starta nattklubb. Berättarmässigt djärv, om än inte fullgången, visar filmen upp ett associativt tankesätt som ligger nära Fredrik Wenzels och Henrik Hellströms naturlyriska Man tänker sitt, från 2009.
Petersén ligger även bakom den märkliga kortfilmen A good friend of Mr. World (2009). I Avalon har han infogat det som kortfilmen saknade: bärkraftiga aktörer.
Simon Staho är en dansk regissör som likt Ingmar Bergman gärna fyller bioduken med ansikten och låter dem förmedla psykologiska insikter. Hans bidrag i år är helt annorlunda – Magi i luften är en sexsnacksfylld musikal om vikten av att få till det; total frispråkighet av ett slag som det nog inte skulle har gjorts film av i Sverige (trots att Peter Birro varit med och skrivit manus). Musiken är bättre än vad man på förhand hade vågat hoppas på, med namn som Laid Back på låt- listan. Resultatet är snyggt, om än bagatellartat.

Minst lika visuellt flippad – men samtidigt lika läckert ljussatt och fotograferad - är för övrigt den svenska musikalkortfilmen One: Magnus Renfors har iscensatt fem suggestiva låtar av Ane Brun, som också dyker upp och sjunger i filmen.
Genomgående för allt jag hittills sett är den fina formkänslan.
De kortare filmerna, som ställdes mot varandra i Startsladden- respektive novellfilmstävlingen, är inga undantag. Inte minst imponerar fotot i Fijona Jonuzis Astrid, Vanja Sandell Billströms Fotografen, Stefan Constantinescus Middag med familjen och Johan Jonassons Dance music now – samtliga Startsladdentävlande, med Jonasson som segrare.
Bland novellfilmerna får uppväxt- och ungdomstemat i Astrid, liksom det eleganta fotot, sin förlängning i Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, av Maria Eng, och i Som en Zorro, av Linda-Maria Birbeck. Malmöinspelade Som en Zorro (som vann novellfilmsklassen och finns på SVT play) sammanför en säker tonträff i såväl skådespeleri som dialog med en positiv, osentimental känsla, trots att det som skildras är både hårt och brutalt.
Till sist den lilla kortfilmspärlan Mikrofilm 4 (en minut kort), av Helena Alvesalo - en regissör som förstår att anpassa idé till speltid.
Handlingen inleds med att en röst säger: "40 års gravitation, mina bröst har blivit häng-pukor", varpå vi ser en kvinna med naken överkropp hoppa upp och ner i ett rapsfält under knappa 60 sekunder.

Anders E Larsson
kultur@kvp.se