Videokonst främmandegör. När jag träder in i en konsthall eller ett galleri och möts av flimrande teveskärmar grips jag av leda. Det som sker på de där skärmarna kräver ett tålamod som jag inte besitter. Jag går alltså vidare, visserligen utan att dra ur sladden som en flyktig impuls ibland säger åt mig att göra, men nöjd över att inte ha behövt anstränga mig.
Jag vet: Felet är mitt eget. Jag vill inte ryckas ur min egen åsyn.
Likväl måste jag medge: Det finns undantag. Ett sådant är Tania Ruíz Gutiérrez.
Hon har fått mig på andra tankar, inte vad gäller videokonst i största allmänhet, bunden till den möbel som teveapparaten utgör, men väl den mera obundna som hon med mästerskap utvecklar. Hon är kvinnan bakom Annorstädes, den 90 timmar, 46 projektioner och 360 meter långa inbjudan till resa som finns installerad på Malmö Central. Där har jag, och säkert många andra med mig, suttit orörliga på perrongen som vore den en flodbåt och sett världens stränder tyst glida förbi, med hus och människor, jord och himmel. Var finns dessa hus? Vad tänker dessa människor? Var välver sig denna himmel?

Det konstnärsdrivna galleriet Rostrum i Malmö har nu tagit det goda initiativet att visa andra verk av Tania Ruíz.
Först ser det ut som vanliga tavlor i litet format som hänger på väggen, men de små bilderna visar sig vara rörliga: människor som går över ett torg, ofrånkomligt ensamma med sina skuggor, en tiger som vankar i en bur, fångad både bakom gallren och de egna ränderna, cyklande skolflickor i Saigon, för evigt på hemväg. Bilderna är fascinerande betraktelser över tiden, över det som oupphörligt händer och som ännu inte har hänt. Främmandegörelse, javisst, men inte den som det kalla digitala mediet försätter oss i, utan den ödesbestämda som vi alla delar.

Lasse Söderberg
kultur@kvp.se