Den otyglade bloggaren Alex Schulman skulle inte ha mött den framgång han tillskansat sig, och inte heller ha upprört folk till den milda grad, om han inte levt så nära sina känslor.
Stureplanskändisen har nu skrivit en mycket rättfram skildring om kärleken till och separationen från sin far,
Allan – Skynda att älska.
Trots våra identiska namn är vi inte släktingar. Alex är en adlig murvel, medan jag är medicinare såsom de andra med det judiska familjenamnet Schulman som finns här i landet.
Fadern Allan kände jag. Vår vänskap inleddes en smula komiskt. När ädlingarna flyttade ner till Malmötrakten, började min far få brev hemsända till sig med A Schulman som adressat. Abram eller Allan – sådant kvittar lika för Postverket. Till slut överräckte jag en binge brev i rätt händer.
Det var samma år som I B Singer fick Nobelpriset.
Alex och Calle rusade omkring som riktiga illbattingar i sina blöjor, medan jag språkade litteratur med Allan och Lisette.
Jag blev inbjuden att tala om I B Singer för en blåblodig skara skånska grevar på Söderslätt, vilka Lisette ledde i en litterär amerikansk läsecirkel.
Alla som är införstådda i skånskt adligt liv vet att nazitillskyndarna utgjorde ett ansenligt antal bland grevar och baroner.
Snart kom en aristokrat i mitt auditorium på att överallt där det fanns pengar fanns också judar. Alex föräldrar blev mäkta förgrymmade och slängde ut packet.
Denna rättframhet har jag varken upplevt förr eller senare.
Lisette anförtrodde mig att Allan, som var mycket judiskt underkunnig, förgäves hade sökt i kyrkoregistren för att finna åtminstone någon jude i sin släkttavla, men till sin förtvivlan tvingats att ge upp då han nått 1500-talets annaler.
Även om denna håg till det judiska kom att förena mig med Allan så finns inte faderns varma passion nämnd i Alex bok.
Men ändå ser jag denna ömsesidiga kärlek så vackert skildrad, mellan en ung grabb och en åldrande fader såsom en liknelse med bibliska förtecken.
Ett citat ur boken överraskar säkert alla som känner Alex som en besinningslös bloggare:
”Pappa använder subtiliteter och sällan överord. Det finns något sparsmakat, milt oskrytsamt i hans texter som jag tycker mycket om.”
Det är som om tiden ändå hinner ifatt Alex, när han upptäcker den åldrande faderns hjälplöshet.
En inkännande ömsinthet kommer att överväldiga sonen och förmedlas till den ångestfyllde Allan.
Efter faderns död visar Alex sin sårbarhet och desperation genom att söka sig till en psykolog som ett övergångsobjekt.
Detta blir snarast tragikomiskt. Han arbetar sig själv fram till en medvetenhet i sitt upprivna sökande efter sin fadersgestalt, som under långliga tider var upptagen med sina TV-projekt.
I slutraderna läser man att det tog Alex Schulman fem år att nå fram till insikten att just sammanbrottet, hans villkorslösa kapitulation inför sitt känsloliv, var den absolut värdefullaste erfarenheten för honom.
Salomon Schulman
kultur@kvp.se