Det är passande att statyn av Henric Schartau, som var känd för sin kompromisslösa religiositet, är så mörk. Det är också passande att avbildningen av honom, som står
söder om domkyrkan, är omgiven av lila syrener och att förbipasserande när trädet blommar ibland hänger dessa på honom. Stränghet i livet skyddar visst inte mot att få syrenörhängen när man blivit staty.
Lundagård är sagolikt och allra mest så mellan hägg och syren. De höga träden slår ut och blir till tak, blåregnet kryper längs med tegelväggar och syrener blommar överallt.
Nu ska de bort, syrenerna vid Schartau. Några Lundabor protesterar och andra protesterar mot protesterna – ”det är buskar – herregud, liksom!”. Av princip är jag alltid förtjust i när människor försvarar växter. Och Lundagård, hur unikt det än är, är inte fredat. Det finns anledning till vaksamhet – jag har hört en politiker säga att platsen som det är nu inte har något ekonomiskt värde.
Kanske är det på grund av invändningarna som allt tycks ordna sig. Syrenerna ska planteras om ut mot Kyrkogatan på andra sidan domkyrkan och Schartau ska få magnolior omkring sig – bra, han behöver blommor.

Jenny Maria Nilsson