Tillsammans med Claus Peymann är väl Frank Castorf – ledare för Berliner Volksbühne – den mest eftertraktade fridstöraren bland ledande europeiska teaterregissörer.
Hans övergripande mål är att på scenen skapa en vad han på tyska kallar ”einmaliger realität” (något som alltså bara kan förverkligas en gång), och det oftast med hjälp av tydliga inslag av ”experiment” och ”verkstad” för att få de högpresterande aktörerna att uppnå så mycket spontanitet och äkthet i teaterrummet som möjligt.
Inte kan man heller klaga på den sceniska närvaron i Det Kongeliges länge emotsedda jättesatsning på Castorfs egen bearbetning av Herman Bangs kalejdoskopiska Köpenhamns-roman Stuk (1887).

Helt i enlighet med Castorfs fäbless för dramatiska bearbetningar av romaner ur världslitteraturen, och särskilt av det slags litterära förlagor som tydligt gestaltar världens komplexitet, är berättelsen om ett Köpenhamn i sin våldsamma och hastiga förvandling till en modern europeisk storstad ett följdriktigt val av stoff. Regissörens estetiska uppfattning stämmer också väl överens med den rastlöst verksamme Bangs hårda krav på avancerad verklighetsåtergivning. Romanfresken ”Stuks” historia om fyra unga män, anförda av den hårt pressade Herluf Berg (Jens Albinus), som vill skapa sig ett namn i det traumatiskt högkapitalistiska Köpenhamn genom grundandet av en teater, gestaltas i fragment och blixtbelysta scener som tycks som gjorda för en teatermakare som Castorf.
Stora scenen duger utmärkt som ett myllrande Köpenhamn under det nyvakna kapitalets och därmed också de hotande finanskrisernas tyngd. Och liksom i urbanitetens vimmel är det fullt ös på scenen: ständiga förflyttningar, scen-, dekor- och kostymbyten (Christian Friedländer och Marie Johanne Edinger Plum), avbrutna dialoger och upplösta monologer, där inte ens publiksalongen är fredad från den i rummet expanderande fiktionen, och där den tolvhövdade ensemblen upplevs som åtminstone dubbelt så stor.
På den fritt skapande Castorfs vis har Bangs text och romanvärld här också utökats med mer eller mindre improviserat associationsmaterial (sång och musik, Nietzsche-citat, matlagning, dragshows, imitationer av Bröderna Marx) som regissören mer eller mindre kongenialt (snarare än vanvördigt) integrerat i den närmare tre och en halv timme långa föreställningen.

Nog för att man blir utmattad och sinnena överstimulerade, men som scenkonst på metanivå – här har man skickligt utnyttjat teater-i-teater-funktionen genom att likt kinesiska askar simultant placera både två och tre olika teaterscener på djupet – och som en påminnelse om teaterkonstens estetiskt intuitiva och intellektuellt undersökande instinkter ger Castorf i slutändan valuta för både pengarna och vår dyrbara tid.

Martin Lagerholm
kultur@kvp.se