Sanningen kan finnas i den rörliga bilden. Men eftersom sanningen kan se olika ut bör man noga observera hur händelserna vi ser flimra förbi framför oss egentligen är sammansatta – och i vilket sammanhang de presenteras för oss.
Spelfilm är medvetet designade fantasier, som kan likna vår egen vardag i större eller mindre utsträckning. Dokumentära filmer, å andra sidan, gör anspråk på att berätta sina historier med verkligheten som material – deras grundkapital är den objektiva skildringen. Om man nu inte ser en mockumentär som Death of a president (2006), en undersökning av det påhittade mordet på George W Bush.
Filmregissören och professorn Göran du Rées – som under gårdagens visning av hans bildessä Skotten på Vasaplatsen tilldelades festivalens pris Guldpäran – har detaljgranskat de rörliga bilder som åklagaren använde som bevis i rättegången mot den stenkastande Hannes Westberg under Göteborgskravallerna 2001. Slutsatsen är att den tre minuter korta filmen består av ett hopkok av olika, mestadels oredovisade, källfilmer som klippts ihop för att skapa en känsla av totalt kaos – som skulle förklara varför polisen sköt Westberg.
Även om den psykologiska upplevelsen av krigstillstånd, som både polis och demonstranter upplevde runt Vasaplatsen, fångas i åklagarens film, så felar den på detaljnivå: såväl originalljudet som tidsförloppet har förändrats, dessutom har inklippsbilder från ett antal olika kameravinklar stoppats in.
I åklagarens bevisfilm har sanningen – som den ter sig i en obruten tagning av händelseförloppet – förskjutits till någon slags fiktionaliserad variant. Du Rées dissekerar manipulationens försåtliga likhet med realiteten; de givna elementen med stenkastande aktivister och skjutande poliser arrangeras och vitt skilda emotionellt och psykologiska resultat blir följden.

Om det är svårt att se något som helst försvar för stenkastande 20-åringar i Sverige på 2000-talet, så är det mera begripligt att det sker på de av Israel (i strid med internationell rätt) ockuperade områdena där den Palestinska myndigheten styr.
Före detta Mellanösternkorrespondenten Lotta Schüllerqvist inledde visningen av Terje Carlssons dokumentär Israel vs Israel med att citera en journalist på den engelskspråkiga israeliska tidningen Haaretz: ”Hade vi inte palestinierna skulle landet falla ihop.” Med andra ord: så länge det finns en väldefinierad fiende kan Israels mångfacetterade befolkning – åtminstone på ytan – samlas kring denna sak.
Carlssons film följer fyra israeler – en rabbi, en före detta soldat, en aktivist och en vägspärrsövervakare – som inte stödjer Israels politik. Finessen med filmens grepp är att i stället för att rada upp två handfulla personer som var och en representerar den ena eller andra ståndpunkten, så ryms flera sidor av saken inom var och en av dessa fyra. Man får en uppfattning av deras karaktärer samtidigt som de gestaltar den komplexitet som råder i denna region.

En komplexitet som i den israeliska långfilmen Ajami (ett fattigt område i Jaffa) bryts ned till något som först liknar en skildring av småkriminella uppgörelser, men sedan övergår i en skickligt sammanvävd historia där människornas underliggande, ömsesidiga misstro snabbt kan leda till död: ”Stick i väg då, du vill ju bara vara med dom”, får arabiske Binj slängt mot sig av en gammal kompis, när han vill få lite luftombyte och flytta fem kilometer bort till Tel Aviv med sin israeliska flickvän.
Starkaste scenen i Israel vs Israel är vid inpasseringen genom en underdimensionerad vägspärr: det kan se ut som om folk pressar på varandra för komma in på en efterlängtad rockkonsert. Sanningen i deras ögon säger något annat – de är bara på väg till jobbet en helt vanlig dag med risk för att trampas ihjäl.

Anders E Larsson
kultur@kvp.se