- Dem vill jag ha!
Utbrast min 19-årige son när vi röjde ut på vinden och nådde allra längst in där det fanns hundratals lp-skivor och några osorterade högar med singlar.
Efter att redan ha rensat ut nästan alla cd-skivor hade jag verkligen sett fram emot att äntligen bli av även med vinylen, sedan många år förbryllad över att varje måndag i DN mötas av massor av "Vinyl köpes"-annonser. Vad var det för nostalgiska pajsare som frivilligt ville hysa skrymmande, dammsamlande gods och plågas av hack och repor?
Uppenbarligen inte bara gubbar, utan nu även ungdomar som väl aldrig någonsin har "spelat grammofon" i sina liv. Vad ska det vara bra för?
- Nej, skrek jag så tillbaka, de ska säljas!
Kompromissen blev att Frans fick välja högst en back, resten skulle bort. Det blev till exempel Clash, Iggy Pop, Patti Smith, Thåström och Dag Vag; men underligt nog även Chet Baker. Den måste ha varit Claes, eller kanske Johans? Samlingen är ett hopkok av mina och olika pojkvänners skivor, och jag är inte längre ett dugg sur över att en av dem knyckte med sig typ alla Beatles-lp:ar i en flytt för länge sedan. De kunde ju ha varit värda, som det heter nu för tiden.
Trodde jag, ja. För när den trevligt pratsamme Christer Björsson från Record Hunter senare inventerar beståndet beklagar han:
- Det har visst varit lite festande.
- Tja, säger jag.
- Du vill nog inte veta vad de här singlarna skulle vara värda i mint condition.
- Nej, säger jag.
Christer jobbar snabbt, och väljer tveklöst: Joy Division, Au Pairs, Dexy's Midnight Runners, Bob Marley, Black Stalin, Piska mig hårt, Violent Femmes...
Jag sitter bredvid och börjar få lite ont i magen:
- Å, dem hade jag nästan glömt, var ju så himla bra! Jag minns när vi... den där var säkert Johans eller kanske Claes, de var ju musiker bägge två...
Christer lyssnar artigt medan minnena poppar fram. Han får höra många sådana när han reser runt till folk i Stockholm. Även om han kanske föredrar inbundna nördar som inte har partat så mycket. Berättar om en dylik vars fläckfria skivor inbragte så mycket att jag valt att glömma beloppet.
För tio år sedan spåddes vinylens död, men nu råder uppenbarligen en hajp - mitt i ett av tidernas härligaste teknikskiften där vi kan lyssna strömmande nästan var vi än är och på vilken apparat som helst.
I DI Weekend (25/11-11) föreslår Jan Gradvall ett "Antikrundan" för skivor, ger exempel på fantasibelopp som har betalats och berättar att Pet Sounds nu har lika mycket vinyl som cd i skyltfönstret. Många artister, däribland Lars Winnerbäck, ger ut vinylupplagor. Tom Waits ska till och med släppa en stenkaka. Radioprogrammet Plånboken sände nyligen ett inslag om vinylens comeback, och i söndags var det Godmorgon världen!:s tur.
Jag frågar professorn och IT-experten Roger Wallis om vad han tror om vinylens återkomst, och han medger att han är förbryllad.
- På 90-talet trodde ju många att alla fysiska grejer skulle försvinna. På KTH hade vi senare ett projekt om det "gripbara" och "ogripbara" i den digitala tidsåldern, och det visade sig ju bli ett slags blandning av bägge två. Jag tror att människan har en speciell relation till det materiella, kanske något slags trygghetsbehov.
Dessutom, menar Wallis, var ju lp-omslagen riktiga konstverk. Han sålde själv en del av sina enorma samlingar för ett par år sedan (varav 20 plattor som han fick 7 000 spänn för!). Beatlesskivor med specialomslag och ett gäng udda svenska 70-talsplattor har han sparat.
- Jag såg nyss att Clas Ohlson har börjat sälja skivspelare. Och nu måste man dessutom saluföra två sorters nålar: en för hifiljud och en som visst kallas dystrophy, en defekt sort som används vid scratching!
Christer Björsson är bara en av många män - de är flest killar - som säljer och/eller samlar vinyl, men han tror inte att intresset kommer att bestå. Åtminstone inte bland ungdomarna, så det gäller att handla snabbt under de år som återstår. En del särskilt snygga eller värdefulla omslag åker visserligen upp på väggen i specialgjorda ramar.
Till slut har han valt ut ett femtiotal av de skivor som fyller hela vardagsrummet. 1 400 kronor får jag, och jag är så glad över att han tar med sig alla de andra (exempelvis en massa klassiskt i lågprisboxar) att jag inte kommer mig för att försöka höja.
På vinden hittar vi också över 20 konstläderband Nationalencyklopedin fyllda med mer än 170 000 uppslagsord, utgivna mellan 1989 och 1996 och på sin tid alls inte billiga. Containern eller inte? Ringer min kompis Lars Hanning som driver antikvariat och frågar. Släng, blir rådet.
Annars verkar böcker - mer och mer obsoleta även de - svårare att rensa ut än skivor.
E-boksvärlden är fortfarande rätt liten. Men jag plockar ihop några kassar och kör till Kåtorp i Norrtäljetrakten, där Larsa förvarar sina böcker i den stora gamla lada utanför vilken jag i gengäld får ställa av min gamla Volvo 240 över vintern.
Det är fascinerande att gå omkring här, de flesta volymer ligger ännu osorterade i bananlådor.
Larsas specialitet är polarlitteratur, men han har allt och säljer gärna också färska bästsäljare när han står på Hötorget varje söndag.
Annars är det näthandel och postorder som gäller.
Även när det kommer till pappersböcker är det mest män som samlar och säljer, berättar han.
- Jag kan hamna hemma hos äldre herrar som stolta visar upp förstaupplagor av diktsamlingar som kostat 400 kronor på 50-talet och som de kanske har köpt i stället för att ge frun pengar till mat. Och jag tvingas berätta att de nu bara är värda några tior.
Han letar nu enligt ett för mig obegripligt system fram en bok som en kund särskilt har efterlyst: Kamprad- idolen och fascisten Per Engdahls Fribytare i folkhemmet.
- Sådana böcker går alltid att sälja. Många män är intresserade av böcker om nazism, andra världskriget och Palme-mordet.
Larsa vet att han aldrig kommer att hinna sortera sitt lager innan han dör och hans son får röja upp efter honom. Men han har noga planerat sin bokliga och bokstavliga hädanfärd på gården:
- Jag råkar samla på boken Med Örnen mot polen, om ingenjör Andrées berömda expedition. Den fanns i många olika utföranden i allas hyllor på 30-talet. Jag har väl lite över 300 stycken.
Planen är att i god tid innan Larsa drar sin sista suck rensa sovrummet på de böcker som vanligtvis står där och ersätta dem med enbart ex av Med Örnen mot polen. Som ett sista förbryllande performance för eftervärlden.
Stenålderskvinnorna var samlare och männen jägare, brukar det heta. Men det känns som om det framför allt är män som samlar. Kanske inte på små skära saker, men åtminstone skivor, böcker och frimärken - som sällan längre är värda något de heller. Min pappa hade sin samling försäkrad för 30 000 kronor, vi fick någon tusenlapp när vi sålde den efter hans död. Och "tjejsamlare" - att samla lite lagom - blev 2011 ett av Språkrådets nyord.
Internationella undersökningar pekar också på att det är fler män än kvinnor som samlar, men en SOM-undersökning från 2006 visar faktiskt att det i Sverige är ungefär lika många kvinnor (17,6 procent) som män (18 procent).
Men männen samlar i högre grad just frimärken, kvinnor på porslins- och glasföremål. Männen tenderar även att ha fler och dyrare föremål i sina samlingar än kvinnor. Och jag kan ta gift på att om även fågelskådning hade räknats som samlande skulle procenten män ha blivit mycket högre i SOM-undersökningen.
På collectio.wordpress.com - en samlande mans blogg om studier av och litteratur om samlande - påminns jag om John Fowles Samlaren (fjärilar, och nog är även insektssamlande rätt manligt?) och professor Collrich (sigill!) i Kung Ottokars spira.
Hos Hergé förekommer åtskilliga mer eller mindre tossiga samlare - som plånbokstjuven Aristarkos Filokrates från Enhörningens hemlighet som nyss återkom i Spielbergs Tintinfilm - samtidigt som massor av människor samlar på just Tintin-album, och gamla serietidningar också förstås. Nicolas Cage ska förra året ha sålt Stålmannens premiärnummer från 1938 för 15 miljoner kronor.
I skönlitteraturen förekommer inte sällan samlande som identitetsskapande eller ibland ren mani och tvångsbeteende: Veikko Huovinens Hamstrare, Jan Henrik Swahns Pengar och Nick Hornbys High fidelity. I Karin Thunbergs En dag ska jag berätta om mamma samlas det sopor, precis som hos Suzanne Osten i Flickan, mamman och soporna. Ett tecken på hur kanske särskilt kvinnor samlar det mest lågstatus och galna man kan tänka sig - även om karlar som fyller sina villatomter med bilvrak inte heller brukar vara särskilt populära.
Inte oväntat finns den psykiatriska diagnosen "hoarding" - alltså tvångsmässigt samlande - i den amerikanska DSM-katalogen, med den kanske mest avskydda varianten "animal hoarding" och den mesta stereotypen kattkvinnan. "Cat lady" har till och med en egen Wikipediaartikel.
Själv kommer jag att tänka på stockholmskan som hade elva svanar hemma i sin lägenhet för några år sedan. På kommersiell tv finns för övrigt den amerikanska serien Maniska samlare, ett slags freak show med företrädesvis feta människor vadande i skräp.
Sedan (även om någon sorts kärlek, olycklig eller inte, förstås också här kan vara inblandad) kan det alltså vara alldeles tvärtom och handla om statusmarkörer. Kända herrar som samlar på pengar toppar gärna med olika specialsamlingar.
Betänk Fredrik Roos och Sven-Harry Karlssons konstsamlingar och Jan Guillous medaljer, vinflaskor och jakttroféer. Leif GW Persson samlar på olösta fall, Palmetips och möjligen även de GW-dockor som han säljer på sin hemsida. Percy Barnevik kallar sig själv för "manisk boksamlare". Och kungen över dem alla - Carl XVI Gustaf - verkar gå in för såväl bilar, slott, avelstjurar som kaffeflickor.
Jag ämnar skydda min son från dessa slags dubiösa gängbildningar. Några fler vinyler blir det i alla fall inte så länge jag håller i plurran. Men jag öppnade den ändå och beställde en skivspelare från Ellos (med cd och radio) för 293 kronor inklusive frakt. Dock under protest. Och med viss skam över inte bara det misstänkt låga priset.
FOTNOT. Lågprisvarning: skivspelaren var kajko redan från början och höll inte hastigheten.
