På 1970-talet bodde jag i Rörsjöstaden i Malmö. Det var som vid Medelhavet.
I gathusen fanns bostäder för förra sekelskiftets medel- och överklass med herrum, salong, förmak, pigkammare, vackra kakelugnar, badrum och separat wc. Nere på bakgården stod raderna av utedass för hyresgästerna i gårdshusen - barnrika arbetarfamiljer i en- och tvårumslägenheter.
Gårdshusets ettor hade nu fått toaletter i trappuppgångarna att dela på, och tvåorna hade fått egen toalett. Standarden var dock fortfarande vad som då kallades halvmodern. Det innebar att uppvärmningen löstes individuellt med fotogenkaminer eller elelement. För att få varmt vatten måste hyresgästen själv skaffa en varmvattenberedare.
Här fanns en brokig sammansättning av boende. Bland studenter, intellektuella och unga svenska familjer med tjänstemannajobb befann sig också finländare och arbetskraftsinvandrare, som hade hämtats till Malmö från Italien, Turkiet, Jugoslavien och Grekland av företag som Kockums, Addo och Strumpfabriken.

Gamla tiders klassindelning syntes fortfarande, men nu hade den fått en etnisk touche. I gathusen bodde huvudsakligen mera välbeställda svenskar, medan de invandrade arbetarfamiljerna bodde i gårdshusen.
Husen stod tätt med små trånga gårdar mellan, och man bodde ganska nära inpå sina grannar. Ur öppna fönster strömmade om
En kväll i mitten av 70-talet pågick en familjefest i ett av gårdshusen. Grammofonen gick högt, och nostalgisk balkansk musik strömmade ut i den ljumma sommarkvällen. Det kändes som Medelhavet.
Plötsligt blev allt tyst. Ivriga röster hördes på ett språk som lät som serbokroatiska. Någon knäppte några toner på en gitarr. Nu stämde två späda flickröster upp en sång, först lite trevande, sedan allt säkrare.

Över gårdarna ljöd de där somrarnas ständiga musikaliska landsplåga:
"Jag tror, jag tror på sommaren, jag tror, jag tror på sol igen" - med tydlig skånsk diktion .
Det var en mäktig uppvisning av den integrationsprocess, som hade satt in hos invandrarfamiljerna och som började bland barnen.

Men inom ett halvår hade invandrarfamiljerna lämnat Rörsjöstaden. Fastighetsägarna hade börjat renovera till modern bostadsstandard. Under pågående renovering bodde de svenska familjerna kvar. Flyttade de, kom de inom kort tillbaka. Men invandrarna försvann. De hade längtat efter centralvärme, kyl och frys och drog nu till det nybyggda och skinande Rosengård.
I Rörsjöstaden blev det tomt efter italienarna, jugoslaverna och grekerna. Det blev tyst och präktigt och svenskt homogent. Hur varma sommarkvällar som än följde efter invandrarnas uttåg, så hade medelhavsstämningen för alltid lämnat kvarteren.
Varför kom de aldrig tillbaka? Troligen därför att de blev fast i Rosengård.
Har man ett utländskt namn är det ytterst svårt att komma därifrån.

Irka Cederberg
kultur@kvp.se