En epok tog slut när den engelske författaren Alan Sillitoe gick bort på Charing Cross Hospital i London i går, 82 år gammal. Sillitoe var den siste aktive skribenten i den författargeneration som förnyade engelsk litteratur på 1950-talet.
De kallades för ”de unga arga” eller ”diskbänksrealisterna” för sin enkla prosa och sina utstuderat vardagliga ämnesval och huvudpersoner. Till den löst sammansatta gruppen räknades bland andra John Wain, Stan Barstow, Kingsley Amis, John Braine, Keith Waterhouse och John Osborne.
Alan Sillitoe värjde sig alltid mot att räknas som något slags gruppmedlem. Han kallade det hela för ”ett mediapåhitt”.
– Jag bodde själv på Mallorca när de andra slog igenom, så jag kände dem knappt, sa han när vi träffades i hans hem i Notting Hill i London sommaren 2007.
Sillitoes eget liv var som en gammeldags utvecklingsroman. Född i en lusfattig arbetarfamilj
i Nottingham 1928 lämnade han skolan vid 14 års ålder och blev fabriksarbetare, bland annat på cykelfabriken Raleigh. Till sin grämelse missade han andra världskriget men 1946 tog han värvning i Royal Air Force, tjänstgjorde i Malaysia – och kom hem med tuberkulos.
Under en lång konvalescens på flygvapnets sjukhus läste han sig genom hela världslitteraturen och beslutade att själv bli författare. 1952-58 bodde han och hans livs kärlek, poeten Ruth Fainlight, först i Sydfrankrike och sedan på Mallorca medan båda skrev.

Alan Sillitoe återvände hem till utgivningen av debutromanen Saturday Night and Sunday Morning 1958. Han gav ut nära 70 böcker – senast Gadfly in Russia, som kom 2007. När vi sågs höll han på att skriva en roman med arbetstiteln Like Fish in Water. Det skulle bli den 13:e boken om två Nottinghamfamiljer som hade hans mammas och pappas släkter som förlaga.

Claes Carlson