De tre skådespelarna i Christina Ouzounidis teaterhistoriska och smått mytomspunna Heterofil (2008) har samlats under ett kryptiskt namn med institutionella förtecken: som Avdelning 14 vill Pia Örjansdotter, Sandra Huldt och Petra Fransson (tidigare Hultberg) pröva teatern på egna initiativ. Som premiärföreställning levererar Pia Örjansdotter Exit Presence i Teatr Weimars mörka scenrum, tätt producerat och framfört med den aktuella Malmömusikern och låtskrivaren Christine Owman. En Owman som helt nyligen fått fina recensioner för sin senaste skiva Throwing Knives.
Rummet ger ingen illusion av att vara annat än ett scenrum, ett ruffigt sådant, med golvet klätt med tidningspapper och väggar av ståltrådsnät. Tekniken ligger i öppen dager och på en datorskärm dansar en kvinna. Filmklippet med den svartvita skepnaden och hennes nakna höftarbete rullar genom hela den timslånga föreställningen; en samtidigt lustig och ironisk metafor för pjäsens tematik.
Det handlar om människan, som här är både syster och älskarinna, sin egen auktoritet och självanklagelse. Det handlar om spänningen mellan objekt och subjekt, men också om ett så slitet begrepp som lycka. Med Exit Presence ifrågasätts och utmanas lyckan som företeelse i ett levt liv. Ett ifrågasättande som är lika delar punkigt och skört.

Texten är Pia Örjansdotters egen. I ett slags intim dagboksform ägnar sig kvinnan på scenen åt en manisk undersökning av sig själv. Avstånden till berättelsen varieras genom ett pendlande mellan första och tredje person, men också genom att rösten ibland förstärks med mikrofon, och ibland får klara sig utan. Talet riktas mot olika håll i rummet, ansiktet vänds åt sidan eller borrar sig in i publiken. Texten växlar ifråga om precision och ibland formuleras påståenden hastigt istället för att just utforskas. Men oavsett vilket parti Örjansdotter arbetar med kräver hon publiken. Koncentrationen är hård, fokus ofta starkt.
Den viktigaste kvaliteten ligger, kanske inte helt oväntat, i kontaktytorna mellan Örjansdotters skådespeleri och Owmans musik.
Röst och cello klamrar sig fast vid varandra, för att åter skingras när en såg böjs eller ukulelen försiktigt klättrar över dialogen. Överhuvudtaget är musikerinsatsen här en orubblig styrka och när Owman snett framåtlutad sjunger sin Am I Disappointed och tamburinen slår så hårt mot låret att det måste göra ont, får jag lust att gå och se Avdelning 14:s premiärproduktion igen. Trots att den som helhet är i längsta laget.

Malena Forsare
kultur@kvp.se