Prick är prickig och Fläck är fläckig. Man är den man är, och det är gott så. Men att fläckarna – liksom ränderna – tillfälligt kan gå ur och att även den fläckiga kan befläckas av prickar (och vice versa) är kanske något som hör till livet, också för en liten kanin.
Annars börjar allt lugnt och fint i Stefan Lindbergs dramatisering av Lotta Geffenblads böcker om de två kaninerna Prick och Fläck för de allra minsta, med urpremiär på Teater 23 i Anna Novovics regi. Här sitter Prick (Willy Petterson) och läser sin stjärnbok medan Fläck (Märta Lundin) slötittar på tv i scenograf Hansson Sjöbergs trivsamt uppbyggda lilla kaninhem, naturligtvis med prickar och fläckar överallt.

Men den stillsamma hemtrevnaden bryts av plötsliga infall, och hux flux är de båda inbegripna i den praktiska heminredningens kaos. Att tapetsera och måla är ju inte lätt, varför det ganska snart blir kladdigt och de måste tvätta sig, så till den milda grad att de tvättar bort sina identitetsskapande prickar och fläckar. Innan även detta förstås ordnar upp sig, kan de framåt kvällen trösta sig med att gå ut och betrakta den prickiga stjärnhimlen och den fläckiga månen, och dessutom få besök av en silverfärgad rymdkanin som kommer farande i sin tuffa farkost.

Föreställningen bygger på tre av Prick-och-Fläck-böckerna, vilket resulterat i vissa skarvar mellan de olika momenten och i att Novovic inte heller alltid dramatiskt lyckats motivera alla plötsliga känslouttryck hos kaninerna eller de litet väl tillyxade scenbytena. Men inget fel på den finurliga scenografin, de roliga kaninkostymerna (prickiga och fläckiga, förstås), Cecilia Nordlunds och Lotta Wengléns illustrativa musik och skådespelarduons fint avvägda publiktilltal, som lyfter föreställningen till en habil nivå trots bristerna i gestaltningen.

Martin Lagerholm
kultur@kvp.se