Intressant ljudbild – väl på plats i konserthuset, är den det första jag reagerar på. Och det beror inte enbart på det underligt kompakta, centrerade ljud som strömmar från orkestern själv, utan de särskilda crunch-, ritsch och krosseffekter som etablerar sig bland publiken.
I inledande Stjärnornas krig-sviten (av John Williams) kör orkestern utan problem över publikeffekterna med det mördande trycket i Imperial marsch.
Men när känsligheten i Prinsessan Leiastema plockas fram låter det ungefär så här: stråkarna drar för...[CRUNCH]...siktigt fram, avlöses av solomelo...[KRRRINK]...dier och småskaligtglo...[RATSCH]...ckenspiel!

Popcorntugg på symfonisk konsert?! Jo, faktiskt. Eftersom filmiska verk stod på programmet serverades gratis popcorn före konserten - en smart koncepttanke kanske, men det innebär inte att man sjunker ned i salongsstolarna och fortsätter att skyffla in de uppsvällda majskornen när musiken har börjat.
Nej, vi befinner oss inte framför lcd-tv:n i softa soffan i gillestugan. Har rumsuppfattningen försvunnit ned mellan soffkuddarna bland alla de andra godisresterna?
Med tanke på detta var det ett rent under att andra aktens lågmält sorgsna fioltema från Schindlers list – med utmärkt spel av försteviolinisten Dan Almgren – hördes över huvud taget. Överlag kan programmet knappast anklagas för att vara utmanande, utan skulle rent av kunna kallas för lite (hollywoodskt) tråkigt: John Williams gånger tre, publikfrieri i Malcom Arnolds visselmarsch från Bron över floden Kwai, Alan Menkens mer än lovligt såsiga svit ur Skönheten och odjuret och Charlie Chaplins förvisso hitmässiga men i sammanhanget lite malplacerade Smile.

Dan Almgren gjorde ännu ett styvt jobb i John Corglianos Red violin suite, och i Miklos Roszas monumentalmusik till monumentalfilmen Ben Hur (från 1959) bevisades det att Rosza håller än.
Jag hade gärna hört mer av Tan Duns rytm- och glissandofyllda musik till Ang Lees tyngdlagsupplösande film Crouching tiger, hidden dragon - nu fick vi bara ett smakprov med en svävande cello i förgrunden. Fast det hade nog varit att riskera för mycket: finlemmad musik göre sig icke besvär i popcornskrossarnas drömfabrik.

Anders E Larsson
kultur@kvp.se