Författaren Peter Ortman är död. Han blev 69 år.
Av minne och glömska
är människan sammansatt
Begränsat är
hennes synfält
Begränsad förmågan
att leva sig in i andra
Mjuk och svag föds hon
Styv och hård förs hon bort
Människan blir till
mellan människa och människa
Det är omöjligt att tänka på Peter Ortman utan att tänka på lusten och plågan i själva språket och dess oändliga möjligheter. Mest var han lycklig över att med ordens hjälp kunna öppna nya utsikter, skapa nya sanningar.
Naturligtvis kallar han en av sina första diktsamlingar Ut med språket!
Jag har rent mjöl i påsen
men verkligheten skymmer
sikten
För oss som var med glimmar det till av Lund och 60-talet.
Till exempel detta:
Malmö-tv ställer sina gigantiska inspelningsbussar vid Helgonabacken. De drar kablar in i litteraturprofessor Fehrmans tjänsterum.
Och sedan sänder man helt enkelt ut den muntliga tentamen till det kunskapstörstande svenska folket utan klipp eller förkortningar
Och där sitter två bildade unga farbröder och en professor och samtalar på hög nivå om resans betydelse i den svenska litteraturen. Den ene är Peter Ortman. Den andre är förresten Jonas Cornell.
För knappt två veckor sedan håller Peter tal för Jonas som fyller jämnt. Det är sista gången vi ser honom. Han är stark, han är kvick förstås och han har auktoritet.
Det blir en munter kväll, vi dansar och vi är helt klart mindre farbröder än vad vi var då.
Men tillbaka till Lund: Majken Johansson, Göran Printz Pålsson, Sonnevi, Bengt Höglund, Sven-Eric Liedman. Poesin satte syret och här var Peter en viktig del. Och han tog fram sina favoritdikter och så gjorde han en dubbeltimme av var och en. Och vi elever vände och vred på Rimbaud och Pound och Eliot.
Det var amanuensen Ortman, det. Det var en fröjd.
Om poesi var den ena lungan så var filmen den andra.
Biografen Regina bredvid Grand hotell var en viktig institution under våra studier. Ortman blev filmlärare på Drama-teater-film och skrev dessutom en lärobok i ämnet.
Under helgerna lite senare under 70-talet kunde vi se estradören Ortman uppträda i Malmö en trappa ner på Regementsgatan 4, Cabaret Fredagsbarnen.
Han uppträdde ibland med en själsfrände, Sonja Åkesson.
Vi är intellektuellare
i en källare
sjöng han till gitarr.
Peter Ortman lämnade Lund och vi tappade kontakten. Han jobbade med kabareter på Dramaten, han var dramaturg på tv. Men Peter arbetade förstås vidare som poet också, envetet.
Han går genom svåra kriser.
Så småningom nystart, ny kärlek, ny energi.
Den språkliga virtousiteten har ersatts av ett lugnare poetiskt flöde.
Jag lyssnar på Peter då han läser på en skiva ur sin senaste diktsamling Det måste vara själen. Han läser mot Jean Billgrens musik.
Den slutar:
Efter en mycket svår passage
Börjar själens andra resa.
Christoffer Barnekow
