I över en timme letar jag efter platsen på Norra kyrkogården i Lund där den modernistiske konstnären Gösta Adrian-Nilsson ligger begravd men, visar det sig när en ung kyrkogårdsarbetare hjälper mig, jag letar på fel plats. "Om det nu är den" säger den unge mannen. "Det kanske finns flera med de initialerna?" "Nej" säger jag "det finns det inte."
GAN är det enda som står på gravstenen, inga datum för hans liv anges. Men den 19 juni, dagen för mitt kyrkogårdsbesök, har 127 år, 2 månader och 17 dagar passerat sedan hans födelsedag 1884. Samma datum öppnade Malmö konstmuseum en retrospektiv utställning där fler än 120 verk av GAN visas. Han dog 1965 och på platsen vilar även hans föräldrar som var småbrukare innan de flyttade in till Lund och öppnade hökarbod.

Porträttet av Ilja hänger i rummet längst in på Malmö Konstmuseum. Han hette Karl Edvard Holmström men GAN kallade honom Ilja efter en karaktär i en av Maxim Gorkijs romaner och av målningen att döma är han en av de vackraste män jag sett. På ett fotografi från 1908 sitter en tjugosjuårig GAN i en länsstol klädd i en snygg rutig kostym och det syns att den stilmässiga förebilden är Oscar Wilde. Det året träffar han Ilja - hans livs första stora kärlek. GAN skriver i ett brev till en vän: "Jag längtade till de middagsheta gatorna, där fabrikernas och verkstädernas ynglingar komma i flockar..." Ilja var en sådan yngling, en arbetare på Armaturfabriken Carl Holmberg som låg mitt emot järnvägstationen i Lund. Ännu ett porträtt av Ilja ställs ut, eller snarare ett som han stod modell för; Elektrikern, som GAN påbörjar sista gången de ses julen 1913. Blott lite över 20 år dör Ilja i början av 1914. "Kring mig låg världen i spillror" skriver GAN i sin dagbok.
"Stockholm från ateljén". Foto: Malmö konstmuseum
Utställningen visades på Waldemarsudde i början av året och Carl Johan Malmberg skrev då i Svenska Dagbladet om hur GAN hittade uttryck för sin homosexualitet i sin konst. En upprörd men välformulerad läsarkommentar nedanför Malmbergs anmälan lyder: "Varför måste alltid en homosexuell konstnär karakteriseras som just detta?" Det är en giltig invändning. Men i det här fallet är den lätt att avfärda, för GAN är en konstnär som målar sin tid i förhållande till sig själv och hans motivvärld utgörs av den för tiden kriminaliserade sexuella passion han känner för sitt eget kön. Han lever både i en förbjuden subkultur och i den vanliga världen och det präglar hans konst. Som i Tvärgata från 1929, där allt är dovt och förtätat. Det står GAN på väggen, skuggorna är levande och allt går i dova toner av vitt, grått och svart. Hans känsla för och behärskning av färg är otrolig. Förebilderna är målare som Kandinsky och Braque men GAN:s modernism är mer tillgänglig - för att han i sin konst är en historieberättare."En riktigt korrekt människa hade väntat till den 1 januari 1916. Men nu är man ju en gång en högst inkorrekt konstnär - en futurist, till och med en kubistisk futurist som tidningspressen upplyst mig om" skriver GAN den 27 december 1915 när han inleder 1916 års dagbok några dagar för tidigt. På handskriftsarkivet på Lunds universitetsbibliotek får jag framtaget några av hans dagböcker och fotoalbum. Denna period skriver han flera sidor i dagboken varje dag.
Tonen i dagböckerna är förklarande, en metaberättelse om orsaker och omständigheter, skriven tror jag delvis för oss i framtiden. GAN är säker på att hans konst ska bli mer uppskattad framöver. När hans namn inte återfinns i Sydsvenskan i samband med en samlingsutställning skriver han: "de försöker hålla mig ur leken". Utanförskapet är ingen inbillning, marginaliseringen beror på hans sexualitet men kanske också på avundsjuka. Han är mer egensinnig och hantverksskicklig än de flesta andra konstnärer, och han vänder bokstavligen ryggen åt dem som förolämpat honom.

3 aug 1917 står i dagboken "Jag målar - hela dagen i blå bussarong. Tyget har en lukt av olja och kropp som eggar mig - där står visst nummer 629 tryckt mot insidan - mot min egen kropp." Torpedeldare nummer 629 i Kungliga flottan är Edvin Andersson och GAN har fått bussarongen av honom. Skrönan, delvis sann, lyder att de båda träffas 1917 på en pissoar vid Norrmalmstorg. Tre kavallerister ger sig på Edvin varpå han slår ner dem och konstnären imponerad bjuder på middag.
"GAN blev blixtförälskad" berättar Edvins son Bengt Ganborg för mig över telefon. Bengt bor i Norrköping och är nu 85 år. Han var nära vän med GAN fram till dennes död och konstnären besökte familjen som Edvin skaffat efter han gått i land. Bengt finns på flera av fotografierna i GAN:s fotoalbum och är likt sin far stor, blond och otroligt stilig. Edvin är inspiration för flera av målningarna med sjömän, till exempel II Eld 629. Kring år 1935 tar Edvin namnet Ganborg - så många i huset heter Andersson och han har tidigare börjat sälja GAN:s konst.

Augustidagen då han målar klädd i Edvins forna arbetskläder diskuterar GAN sin konst med sig själv i dagboken. Vännen och konstnären Einar Jolin har framfört viss kritik angående hans färgval och smak. "Jag saknar nog smak och ännu mer lekfullt behag. Vad vill jag - ? Teoretiskt - jag vet knappast. Jag vet blott att jag måste taga färgerna som de störtar mot mig från den brokiga paletten. Även jag vet att pärlgrått gör sig bra mot violett - men jag har inga pärlgråtankar när jag målar i känslan av min tanklöshet."
Han fortsätter "Jag målar ej för att vara up to date, det är jag ju heller icke. Jag målar av fullkomligt tidlösa orsaker - av en vidkänslighet som står utom tidens smak, principer, lagar och vad de nu nämnas dessa etiketter. Jag vill ingen smakfullhet Jag vill det jag ingives att vilja när tanken mognat till en bild."
GAN illustrerar sitt inre och yttre liv i en futurist-romantisk stil. Det dubbelliv han tvingas leva och hans begåvning gör honom till en av de mest intressanta svenska konstnärerna genom tiderna. Dagboksinlägget den 3 augusti avslutas genom att han resonerar med sig själv om han ska anpassa sig och börja lyssna på kritik eller självständigt gå dit hans konstnärliga intuition leder. Han avgör att det senare är det enda möjliga men frågar sig: "Sätter jagmig nu icke på min höga robotblåa häst - !"
Jo, och det gjorde Gösta Adrian-Nilsson rätt i.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se

Fotnot. Utställningen, som är gjord i samarbete med Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm och Norrköpings Konstmuseum, visas på Malmö Konstmuseum till och med 4 september. Den recenserades tidigare i våras i samband med öppnandet i Stockholm.