Uppoffringar, samvetskval och en ständig jakt efter ett självförverkligande.
I föreställningen Musikalartist spelar Andreas Eldeen upp sitt eget, och många andras liv, under 30 minuter.
Med sparsam rekvisita - ett piano, en dörr och en soffa - hålls allting intimt. Formen är monolog, men i vissa partier används voiceovers som kugghjul för att driva handlingen framåt.
Eldeens karaktär försöker förtvivlat limma ihop sina yrkesmässiga drömmar med alla privata relationer som behöver underhållas.
Studentskivor krockar med viktiga auditions. Och när karaktärens mormor går bort vet han inte om det är rätt att välja bort jobbmöjligheter för begravningen.

Eldeen tar tåget till Sundsvall, blir snabbt nobbad under en provspelning, och åker tillbaka till Malmö och flickvännen.
"Vill du inte gå ut?", frågar hon i voiceover medan Eldeen tar igen sig i soffan.
"Nej, jag orkar inte."
Föreställningen tar avstamp i ett samhälle där arbetsosäkerhet och horisontens drömmar krigar mot samvetets strävan efter att bevara ett socialt sammanhang.
Eldeen är duktig på att gestalta den på många plan sökande musikalartisten.
Han kallar det själv föreläsning - men det är mer ett intensivt och gungande tvärsnitt av unga människor, oberoende av bransch, som kämpar och sliter men oftast inte vet vad de kommer att göra när de vaknar upp nästa dag.
Sakta vittrar det sönder. Relationer sladdar, längtan efter att slå igenom ses som manisk och till slut blir jakten mer ett jagande i sig än en ambition.

Med en speltid på halvtimmen lyckas föreställningen bra med att ringa in väsentligheterna kring ett flackande yrkesliv utan fast punkt. Men samtidigt hade det inte skadat om ­Musikalartist fått spänna ut sig ännu mera och ge andrum mellan alla upp- och nedgångar som karaktären är med om.
När Eldeen lämnar scenen tror man ju först att det bara är en paus det handlar om.

Joakim Gerhardsson
joakim.gerhardsson@kvp.se