När Herta Müller i dag tilldelas Nobelpriset i litteratur markerar Svenska Akademien på ett föredömligt sätt språkets seger över "den onda cirkelns" mainstream. Ordens ögon vakar över något som makten inte kan utrota, hur perfida utrotningsmedel den än begagnar sig av.
I sin existentiella Nobelföreläsning konstaterar Herta Müller att "varje ord vet något om den onda cirkeln". Den avgörande passagen i Nobelföreläsningen handlar om hur författaren genom att stumt bokstavera orden inne i sitt huvud reagerar på dödsångesten med livshunger.
Vi befinner oss som läsare i en avgrundslik värld, men författaren räddar febrilt ord som "hungerängel" och "antilopskor" ur elden. Herta Müllers författarskap är jämte Imre Kertész', Primo Levis och Jean Amérys slutsumman av totalitarismens 1900-tal: skriftens budskap om det mänskliga förräderiets och lägrens epok.

Det som förenar Kertész och Müller är den oresonliga kombinationen av integritet och främlingskap. Till skillnad från hos Kafka är gestalternas sårbarhet dock inte bara tecken på övergivenhet; de reagerar som hos Herta Müller med den spröda klangen i en moders röst: "Har du en näsduk?"
Imre Kertész knyter i Mannen utan öde integriteten och det mänskligas överlevnad till tanken om självrespekt. "Det är precis lika viktigt som bröd och soppa", säger Bandi Citrom till den unge pojken i lägret och frammanar sedan bilden av gatlyktorna som tänds på Nefelejcs-gatan i Budapest och ljudet av kvinnornas klackar som smäller mot asfalten. Syner och ljud frammanas i minnet som påminnelser om det mänskliga.
Båda dessa Nobelpristagare präglas av en konkretion som skapar en märklig språklig egenvärld. Det finns ingen tomgång eller retorik i deras språk, utan bara en brottyta av självklarhet och egensinne, där ord, materia och erfarenhet möts. I denna "skärningspunkt" nästlar sig, som Herta Müller skriver, "ordens klang in med sin påhittade sanning".
Varför påhittad? Jo, levande berättad och självbiografiskt undersökande, alltid med en kraft som sätter existensen på spel och inte tar något för givet. I Nobelföreläsningen säger Herta Müller: "Ju mer det skrivna plundrar mig, desto mer tydliggör det för det levda, vad som inte fanns i upplevelsen."

Både Herta Müller och Imre Kertész framträder i sina Nobelföreläsningar med en sokratisk klarhet av icke-vetande som förtydligar världen. Deras karaktärer har en för samtiden ovanlig blandning av fasthet och ödmjukhet, den egna personen behandlas av dem själva snarast som ett nödvändigt ont - något att komma till klarhet om. Tal och skrift är sprungna ur Primo Levis fråga: "Vad är en människa?"
Denna fråga ställs mot ideologiernas mainstream, mot maktens hierarkier, mot ödets nycker, mot populismens impertinenta fråga, med rötter i fascismen: "Varför skriver ni inte 'lyckliga' böcker?"; ja, frågan ställs till och med mot det egna jagets självförvillelser, med utgångspunkt i hemlösheten i världen. På så sätt står författaren, som Müller skriver, alltid bredvid sig själv.

Herta Müller skildrar på dubbel-cd:n Natten är gjord av bläck sin barndom i Banat, den tyskspråkiga enklaven i västra Rumänien. Den lilla byn Nitchidorf är en tvåhundra år gammal avläggare till Schwaben med en "Huvudgränd", en "Nedre gränd", en "Dvärggränd" och en "Krämargränd". Som barn föreställer sig Herta Müller att möbler och katter ger sig av från denna hemska plats åtminstone på natten.
I romanen Flackland (1985) skildrar hon byn som en fälla; här känner sig författarinnan lämnad i sticket, omgiven av främmande växter och människor. När man kommer ut ur det socialistiska majsfältet är man gammal, tänker hon. Materien har tentakler som griper omkring sig, döden lurar överallt.
I cd:ns direkta berättande får man pregnanta bilder av husen som gravstenar, de två paradrummen på bottenvåningen med prydligt slutförvarade hemgifter och finporslin, rum där man sällan sätter sin fot - utom vid barndop, giftermål och likvaka. Och på ovanvåningen det skräckslagna barnet i spjälsängen, omgivet av mörkrets kvävande bläck och de vuxnas fientliga röster.

I denna hårda, slitsamma bondevärld, med sitt mörka förflutna: Förbindelsen med SS under kriget och ryssarnas bestraffning av de tyskspråkiga rumänerna (modern var en av dem som tillbringade fem år i ett ryskt arbetsläger) söker den unga Herta Müller lindring i språket.
I skärningspunkterna mellan dialekt och högtyska, tyska och rumänska, upptäcker hon att de olika språkens "blick på växter och ting alltid är annorlunda och att varje synvinkel alltid har rätt". Orden är inte identiska med tingen utan utsäger dem.
I denna lilla by, i skördearbetet på fältet, bland korna på sluttningarna, under likvakorna eller lyssnande till de vuxnas obegripliga mummel, formas det språk vi nu söker våra erfarenheter i; ett språk som handlar om "lyckan i att hamna mellan språken" (Kungen bugar och dödar, 2005).
Herta Müller kan beskriva djur och växter på ett självlysande sätt, en fjärilslarv är underskönt glänsande, men allt präglas - inför barnets blick - av tiden. Hon undrar om varje djur hon ser: Hur länge lever det? När aprikoslarven landar på hennes blus och skimrar med sina gråblå prickar frågar hon: "Dör jag nu?"

I den lilla essäboken Cristina och hennes attrapp. Vad som (inte) står i Securitates akter skildras den förföljelse som Herta Müller utsatts för i Rumänien och Tyskland.
Förföljelserna börjar på den fabrik i Timisoara där hon arbetar som översättare och fortsätter efter utresan till Västtyskland 1987 med att hon behandlas som spion.
De unga författarna i Aktionsgruppen Banat, som i 1968:s efterföljd kämpar för yttrandefrihet, utsätts av Securitate för mordhot, övergrepp och ständig avlyssning både i Rumänien och i utlandet.
Människor "försvinner" och i Herta Müllers akter är dessa döda och många av de värsta övergreppen bortraderade. Den lilla skriften är en påminnelse om hur levande Securitate-anhängarna är i dag, som styrande i Rumänien eller som framgångsrika personer i Tyskland. De som betecknat hennes romaner som "avföringsspråk" och "urinprosa" lever i högönsklig välmåga, med statliga ordnar, på höga poster i det nya samhället.
Och vi lever alla i "den onda cirkelns" nya mainstream, där maktens mekanismer subtilt förbinds med teknologin och det undersökande språk Herta Müllers författarskap står för motarbetas överallt - men i dag med rätta hedras av en självständig akademi.

Herta Müller tar emot Nobelpriset för ett storslaget och nyskapande verk, ett språk som aldrig lugnar ner sig och blir inställsamt, där ordet "hem" alltid bara kan vara ett talat ord eller en fråga.
Hon gör med varje ord i sitt av konkretion och främlingskap, klanglystnad och beskärning, präglade språk klart för oss att mot de mäktiga har vi som skydd bara tvivlet på oss själva - och på dem.
Språkets ögon bistår oss. Herta Müllers mästerliga upptäckarglädje lär oss att det tyska ordet för livstycke, en klädnad som omfattar både över- och nederdelen av kroppen, är "Leib und Seelen-Gewand" - och en smittande glädje utgår hos henne från att kroppen och själen i det uttrycket förenas.
Med moderns näsduk i handen fångar hon mot alla odds in förlusterna i den egna erfarenheten: "Jag skriver alltid med bitanken att de som betyder mycket för mig läser över axeln, även om de är döda."

Ulf Peter Hallberg
kultur@kvp.se

Die Nacht ist aus Tinte gemacht. Herta Müller erzählt ihre Kindheit im Banat (2 Audio-CDs), supposé Berlin 2009
Herta Müller, Cristina und ihre Attrappe oder Was (nicht) in den Akten steht, Wallstein 2009