De två grekiska filmerna som finns med i årets festivalprogram är diametralt motsatta, åtminstone avseende form och tempo. Extra intressant är det dessutom att båda filmerna är debuter – det finns tydligen plats för olika uttryckssätt bland Greklands unga regissörer.
På senare tid – med Dogtooth, regissören Giorgos Lanthimos tredje långfilm från 2009, som internationell spjutspets – har flera egensinniga grekiska filmare stigit fram.

Athina Rachel Tsangaris Attenberg påminner i en specifik estetisk detalj om Dogtooth (Lanthimos spelar för övrigt en av rollerna i Attenberg och fungerar också som medproducent): Förekomsten av märkligt koreograferade dansakter – i Dogtooth underhåller familjens avkommor föräldrarna med en verklighetsfrämmande dans till gitarrkomp, och filmen intar en slags beteendebetraktande attityd.
Med utgångspunkt i de två unga väninnornas fågelhärmande pardans (i matchande klänningar) i Attenberg, bär det även här i väg mot det beteendemässiga; en slags mognadsstudie i hur en dotter hanterar sin sorg över att pappan är döende, samtidigt som hon utforskar sin sexualitet. Båda filmerna bygger också upp ett socialt propert och renskalat yttre, under vilket spänningarna hålls
i schack.

Syllas Tzoumerkas Homeland, festivalens andra grekiska bidrag, har inget propert över sig – publiken störtas rakt in i tre generationer grekisk samtidshistoria, förklarad genom ett familjefokus. En stilenlig scen är när mamman med sin lenaste röst ber sin hemmaboende vuxne son att komma ut ur sitt rum; när hon till slut öppnar dörren sitter han och masturberar intensivt och vrålar åt henne att försvinna.
Som en representant för den unga generationen

Anders E Larsson
kultur@kvp.se
i Grekland, som nyligen marscherade på gatorna, anar man i honom krafterna som kan sättas i gungning.