För tredje sommaren på fyra år har 15-årsjubilerande Ystads Stående Teatersällskap valt att sätta upp en engelsk pjäs i Marsvinsholms slottspark. Gudarna vet varför, ty förhållandet mellan Bror Tommy Borgströms teatergrupp och den brittiska samtidsdramatiken har hittills inte varit det bästa, trots den skådespelande teaterdirektörens i allt övrigt väldokumenterade fingertoppskänsla vad gäller såväl pjäs- som ensembleval.
I år har man hur som helst satt upp en bearbetad version av Graham Greenes charmerande skälmroman Resor med moster Augusta. Det är en lika infallsrik som rörande historia om den förtidspensionerade banktjänstemannen Henry Pulling som på sin mors begravning åter stiftar bekantskap med sin excentriska moster. Målmedvetet och betvingande rycker hon upp sin systerson ur hans händelsefattiga och ensamma liv och tar med honom på en händelserik färd genom Europa, från Brighton till Paris och Istanbul och slutligen också till Sydamerika. För Augusta innebär resan inte minst en mängd nostalgiska, besvärande eller dramatiska återseenden med en rad udda figurer ur hennes okonventionella levnad.

Greenes roman har tidigare visserligen både filmatiserats och dramatiserats, men regissör Johan Huldts scenversion har uppenbara problem, trots att Jens Arbéns fiffiga scenbild som helt och hållet är uppbyggd av resväskor i förstone bådar gott. Greppet att låta samtliga tre manliga skådespelare (Borgström, Bill Hugg och Pale Olofsson samt den på scenen musicerande Bjarne Löwdin) i identiska kostymer ge kropp åt den försynte Henry Pulling, ger förvisso föreställningen ett visst driv, liksom Borgströms identifikation med Augusta. Men de liksom flytande och tablåartade scenbytena, som väl är tänkta att utgöra ett slags drömsk och i förhållande till romanförlagan hyggligt kongenial framställning av berättelsens nostalgiska minnesbilder, förvirrar mer än de förnöjer. De direkt för publiken återberättade upplevelserna av de dramatiska händelserna gör att föreställningen snarare får karaktären av uppläsning än scenisk gestaltning. Dramatiseringen av de rätt intrikata händelseförloppen, som inbegriper ett 20-tal gestalter fördelade på de fyra aktörerna, förvandlar stundom föreställningen till en ofrivillig teatercirkus utan vare sig fokus eller timing, bland annat med konsekvensen att premiärföreställningens femte medverkande - sufflösen - fick en riktigt svettig afton mellan störtskurarna.

Martin Lagerholm
kultur@kvp.se