Hjalmar Gullbergsällskapet i Malmö har just utgivit en CD där skalden själv läser ett urval av sina dikter. En fin liten kulturhändelse som leder vidare till det källsprång som blivit en mäktig flod i Läsarsverige: ljudböckerna. Det såldes inläsningar av litterära verk för 123 miljoner förra året. Enbart i Malmöbiblioteken gjordes därtill 80 655 utlån. Åttiotusensexhundrafemtiofem!
En litterär folkrörelse alltså, nyfödd eller kanske återuppstånden i digital form. Märkligt nog i nästan total medieskugga. Trots att Sveriges allra mest folkkära röstresurser sitter inlåsta i en "sweat-box" det vill säga ljudstudio dagarna i ända och knaprar sig igenom allt ifrån Ludvig Rasmussons egna kåserier till Umberto Eco läst av Björn Granath.
Göran Tunström. Foto: Weine Lexius
Nere i mörkskogen under krigsåren läste ju mor för oss om kvällarna. Vi hörde den stora barnlitteraturen. Djungelboken, Nils Holgersson, Det blåser på månen, Fältskärns berättelser... Oemotståndliga upplevelser, oförglömliga.
Själv återupptäckte jag bara för en tid sen det litterära lyssnandet. Genast återkom den speciella magin i textupplevelsen. Högläsning förhöjer, när den är som bäst. Men den är också skoningslös mot svagheter som enskild läsning döljer. Den skärper helt enkelt uppmärksamheten, fyller i och drar ifrån.
Ljudboken ger också färden mening och avstyr fortkörning. Min svåger erkänner att han ibland rattar några extra mil. Inte för att komma till resans slut, utan till slutet på historien. Böcker läser han aldrig.
Men hörboken borde förtjäna seriös analys och skarp bedömning. Floden har nämligen också skapat ett träsk. Slarv, slask och fula produktioner.
Gullbergutgåvan kallas "författarinläsning". Genren är ett gungfly. Här övervinner skaldens sonora stämma alla tvivel. Liksom i Tomas Tranströmers inläsning av Östersjöar, det finaste sättet att närma sig hans författarskap. Tage Aurell är sannolikt oöverträffad med sina Berättelser, fullständigt kongeniala i det värmländska idiomet.
Men när skrivargrannen Göran Tunström ska läsa Juloratoriet går det bortitok. Bokinläsningen är ett hästjobb, diktaren sviktar, blir pressad och kompenserar med känslosamhet. Inte heller kan jag förlika mig med Torgny Lindgrens sätt att läsa egna texter, som hans nya Minnen. Det finns förvisso stunder när den högtravande dialekten stämmer perfekt, men oftast blir den odrägligt predikantmässig.
Bodil Malmsten. Foto: Cornelia Nordström
Den sprittande Bodil Malmsten kommer "från Norrlands inland och fjälltrakter" men väljer att läsa sin Bristen på vatten i Finistère på släpig stockholmska. Hon låter som skolfröken på charterresa. Men när veteranen Irene Lindh läser Spill får hon berättelsen att dansa på ironins branter så att man inte vet om det är drift eller allvar. Säkert just den spegellek som Sigrid Combüchen avsåg med sin "damroman". Och ett typfall där en professionell inläsare kan matcha inlevelse mot distans och lyfta berättelsen till den nivå där den vill höra hemma.
Eller till en högre nivå, genom att spela med de skilda rösterna i berättelsen. Tomas Bolmes tolkning av John Le Carrés Spionen som kom in från kylan är kongenialt i genren. Boken var spännande nog att läsa, men att lyssna till den blir gastkramande.
Jag har nu "sträckhört" ett 30-tal ljudböcker och kassetter från bibliotek och bokhandlar och fått en litterär tripp utan jämförelse. Inte minst har det gällt de mest daterade klassikerna som samlar damm i bokhyllan. Så gör Gunnel Fred Svindlande höjder till en omtumlande tidsresa. Etienne Glaser väcker liv i den syrlige biskop Tegnér i Till hälften örn, och Petters Börje Olsson återfinner den knotiga kraft som gjorde Jack Londons Skriet från vildmarken till mest lästa bok i min barndom.
Torgny Lindgren. Foto: Sara Strandlund
Andra äreräddar sitt material. Jonas Karlsson lyfter Ruiz Zafons Vindens skugga ur dess patetiska misär med ett fint varierat uttryck. Staffan Göthe dyrkar upp Peter Hoeghs knepiga barnhemsberättelse De kanske lämpade (en radiouppläsning.) Och Tomas Laustiola hittar exakt rätt mörka bottnar i Arto Paasilinnas skenbart muntra Harens år.
Det kan minsann gå åt andra hållet också. Samlingsvolymen Nya Bibeln är ett kollektivt magplask av ärrade scenrävar som Stina Ekblad, Erland Josephson, Per Oscarsson med flera. De försöker "sätta i scen" det bibliska dramat - som om det skulle behöva ytterligare regi. Jessica Zandén läser de ljuvliga kärleksverserna i Höga Visan som en monolog av Petra Mede.
Skulle jag rangordna verken stiger en oöverträffad prestation från 2005 fram, Max von Sydows inläsning av Ernest Hemingways Den gamle och havet. Inte en stavelse ligger fel, inte ett tempo missar. Berättelsen flyter fram i vågor tunga som oceanen. Där finns mod och fri sikt, men också uppgivenhet och smärta. Ett mästerverk.
Under 2011 har ljudbokskurvan sjunkit något till förmån för de tre paddorna iPad, Galaxy & Kindle. Det är säkert tillfälligt. Man kan inte koka soppa eller ratta bil med en läsplatta i knät.

Carl Henrik Svenstedt
kultur@kvp.se