Vilka är vi när vi tror att ingen ser? I det mörkaste hörnet av festen, när tröttheten tar ut sin rätt, på vandring i snön om natten eller sittande ensamma i kyrkans bakre bänkrader. När ansiktet slätas ut och vaksamheten släpper är fotografen Klara Källström där och lyser upp mörkret med en blixt som förvandlar den skyddande natten till bländande knivskarp dag.

Typiskt för bilderna  i Källströms utställning och bok med samma namn är den totala bristen på ögonkontakt med fotografen. Ingen ser tillbaka, få tycks ens medvetna om att vara sedda. Det är i ögonblicket före insikten vi befinner oss, när impulsen nått näthinnan men ännu inte hunnit fortplanta sig ut till kroppens övriga delar.

Resultatet blir bilder som i sin brist på arrangerade poser tycks surrealistiska, ett landskap besläktat med Lars Tunbjörks svenska vyer men utan dennes perfektion i kompositionen och distans till människorna och motiven. Här får man snarare intrycket att det är Källströms vänner och släktingar som figurerar i bilderna på samma vis som vandringarna i natten är Källströms egna.
I det skarpa ljuset lyfts de till synes märkliga påfunden fram; att klättra i träd mitt i natten, midsommardansens groteska koreografi eller förekomsten av en svan inlindad i en plastpåse på bilens passagerarsäte. Ett nattens absurda och lätt förhöjda underland där dagens krav på logik och konvenans inte nödvändigtvis gäller.

I utställningen som visas i Fotogalleriet Formats minsta rum har bara en bråkdel av bilderna från boken fått plats, ett dilemma som elegant lösts genom att den sista rutan i sviten är ständigt utbytbar i en loop av diabilder. Ändå är det i boken bilderna kommer bäst till sin rätt, effektfullt återgivna på högblankt papper och med en komposition som lyhört tar vara på möjligheten till kommunikation mellan projektets delar.

Boel Gerell
kultur@kvp.se