Om försvenskningen av Skåne har Tor Flensmarck och Björn Gyllix skrivit vad de själva kallar en kolonial historia – Ve de besegrade! Om snapphanetiden och seklet då Skåne blev svenskt.
Syftet med boken är sympatiskt, nämligen att öka intresset och stärka känslan för Skånes långa danska historia. Gyllix är gymnasielärare i Helsingborg och Flensmarck jurist, bosatt i Vä. Ofta tar de avstamp i vardagliga möten med historiskt omedvetna nutidsmänniskor. De situationerna ger en ram åt berättelser som blir bildande reportage från gångna grymma tider.
Sverige fick Skåne i Roskildefreden 1658, heter det i våra skolböcker. Om att modifiera och utveckla den satsen handlar den nya boken. Låt mig exemplifiera:
Arbetet med fredsavtalet försiggick i Höje Tåstrup med den danske ”(ö)kände ärkeräven” Corfitz Ulfeldt som svensk förhandlingschef. Sedan avtalet skrivits under i Roskilde fortsatte krigandet tills stormakterna tog både Sverige och Danmark i örat. Under några decennier med ekonomisk kollaps pågick bråk och strider i Skåne men genom pardonplakat och kloka (eller listiga) krav på uniformitet lyckades den svenske kungen Karl XI bryta motståndet. De så kallade snapphanarna, ibland romantiserade som Robin Hood-hjältar eller Che Guevara-gerillor, kunde föga uträtta utanför Göingeskogarna.

Den här komprimerade sammanfattningen må förtydligas med några personexempel, vilket är desto mera motiverat som berättartekniken hos Flensmarck och Gyllix är personbaserad. De berättar historier, både väldokumenterade och traditionsburna, om individer, om skånska förfäder.
Ebbe Ulfeldt var skåning från Råbelöv, blev dansk länsherre över Bornholm, där han misshandlade bönder och struntade i att till kronan leverera indragna skatter. Han avsattes, gick i svensk tjänst och organiserade en skånsk privatarmé mot snapphanar och lösa element, vilka fick amnesti mot att de gick över till hans sida. Hans grymhet bestod men hans svenska karriär blev framgångsrik: hovrättsråd i Jönköping och lagman i Östergötland.
Klockaren Niels Jensson Hammer i Kågeröd ville inte undervisa barnen i svensk katekes, vilket påbjudits i de uniformitetskrav som syftade till skåningarnas assimilering med det svenska. Hans kyrkoherde sökte förmå honom läsa i en svensk ABC-bok. Det gick inte, och inte i en dansk. Hammer var analfabet men hade i alla år klarat sin tjänst genom att lära sig psalmer och texter utantill.
Jörgen Krabbe föddes på Laholms slott och tjänstgjorde 1658 i den danske kungens kansli. Efter fredsslutet svor han som skånsk adelsman trohetsed till den svenske kungen. Sedan kriget utbrutit igen 1676 var både svenskar och danskar misstänksamma mot Krabbe. Han deltog troligen i den danske kungens triumfartade intåg i Landskrona och han gratulerade personligen Karl XI till segern i slaget vid Lund.
Krabbe arresterades på dunkla grunder anklagad för högförräderi, vädjade förgäves till Karl XI, som nog ville statuera ett exempel för den tidens neutralitetstroende, och arkebuserades den 16 januari 1678. Stortorget i Malmö var platsen för justitiemordet.

Båda författarna skriver en korrekt och konkret svenska, ibland upplivad av oväntade metaforer och liknelser. Ödekyrkan på Herrevadskloster har nu ett ”fult tak som någon panndöd mellanmjölksfigur satt upp” (Gyllix) och ”en amper afton med mycken mat och sköljmedel i Allinge hamnkrog” (Flensmarck).
Huvudtiteln Ve de besegrade! kommer från gallerbelägringen av Rom 387 f Kr. Romarna betalade en massa guld i lösen men tyckte att vägningen skedde med falska vikter. Då kastade gallerhövdingen Brennus sitt svärd i vågskålen med orden ”Vae victis!” – Ve de besegrade!
Jag har lite svårt att med Gyllix och Flensmarck överföra det starkt latinskt förankrade citatet till skånskt 1600-tal. Denna privata konnotation hindrar inte att deras Ve de besegrade! är ett berömvärt verk om ett bortglömt ämne.

Lennart Svedin
kultur@kvp.se