Naken - naket

Publicerad
Uppdaterad
Av fotograf Andres Serranos 14 stora bilder i sviten A History of Sex hänger de mer hårdföra i den dovt ljussatta textilhallen medan de för sammanhanget mer oförargliga bilderna finns i den ljusa Lundahallen.
I sitt hemland USA är Serrano svårt omtvistad, i Europa är protesterna mindre och nu när Serrano kommer till Kulturen i Lund är det bara en obligatorisk kd-politiker som höjt rösten och kallat utställningen för porr. Om kulturens chef och personal affischerat Serranos bilder på Mårtenstorget kunde man ha ifrågasatt deras omdöme men när jag besöker utställningen räknar jag fyra varningsskyltar; fotografierna finns i slutna rum och för att se dem krävs en aktiv och medveten handling.

Serrano har varit katolik sedan han föddes år 1950. Fascinationen för kristendomen och dess estetik kom tidigt. Han övergavs av sin far och hans mor vårdades tidvis på mentalsjukhus; pojken Serrano fann tröst på Metropolitan Museum of Art dit han tog tåget från Brooklyn och häckade under renässansmålningarna. Som vuxen levde han tidvis ett ansvarslöst liv med droger där han svek sin egen dotter Miranda på samma sätt som han själv blivit sviken.
Konstvärlden är fylld av floskler om att konst ska ifrågasätta och vara gränsöverskridande och konstnärer som skapar verk enbart för att bryta tabun är ofta provocerande – provocerande tråkiga. Serrano sorterar inte under den kategorin, hans vilja att noga undersöka omvärlden och se sina idéer ta form är så vitt jag kan bedöma uppriktig.

Fotografierna, numera tio år gamla, är porträtt av enskilda eller par. Nakna men höljda i en helgon-estetik reser de mellan Europas utställningsrum och låter sig beses. En oväntad förtjänst med bilderna har, som så ofta med fotografi, skapats av tiden.
Numera möter oss till exempel Slitz-brudar i en naken-uniform, hud har bytts ut mot något slags yta. Serranos förevigade har finnar på rumpan, rynkor, ådror, porer – de är naken-nakna och det känns anmärkningsvärt uppfriskande.
Dessutom finns det en skön känsla av jämlikhet, åtminstone är de vanliga stereotyperna och hierarkierna om inte upplösta så utbytta mot andra mer ovanliga.

Men Serranos berättelse om sex är svag. Jag jämför med hans moderna post mortem bilder, The Morgue från 1992 – de bilderna sträcker sig likt en näve in i betraktarens bröstkorg för att slita hjärtat ur kroppen – medan A History of Sex är så märkvärdigt tom, blank och utan ingång. Det finns inget mörker, ingen värme, ingen innerlighet, bara denna lätthet som inte är krispig utan ljum och lite tokrolig.
Regissören Jean-Luc Godard menade att det måste finnas något dokumentärt i allt fiktivt berättande och något fiktivt i allt dokumentärt berättande. Serrano får inte fram den dokumentära kraft bilderna kunde ha haft och lyckas inte etablera en egen intim och formulerad berättarteknik.

Under sitt Sverigebesök
berättar Serrano att han försökt men aldrig lyckats forcera sina egna begränsningar – tills nu. Det arbete han just nu slutför är det första där han uppnått de egna målen då det gäller att krossa personliga tabun. Bäva månde alla kd-politiker.
– Vad är skillnaden mellan Serrano och porr? frågar jag guiden Pernilla Sjöstrand. Hon är smart och citerar Serrano själv:
– Porr ger mer pengar!

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag