Vilket belopp tror ni Eve fordrar för att öka min närvaro i filmen så att jag förekommer lika mycket eller mer än skådespelaren Jeff Wool?” skriver Walter Sipser i ett brev ställt till Ms Mahoney, konstnär Eve Sussmans producent.
Sipser spelar Diego Velázquez i Sussmans film
89 sekunder på Alcázar. Han deltar även i Sabinskornas bortrövande och det är i den filmen han nu vill öka sin förekomst.
Louisiana rymmer utan vidare gulliga dagisgrupper ätandes medhavd matsäck intill skarp, ibland svår konst. Amerikanska Eve Sussman är inte svår utan lätt, hon kallar sig ”skulptör som gör film” och ställer ut under vinjetten
Louisiana Contemporary. Ihop med The Rufus Corporation, ett band av skådisar, artister, dansare och musiker, har hon skapat ”89 sekunder… ” och ”Sabinskornas bortrövande”. Även fotografier från filmerna ställs ut och två montrar försedda med bilder, texter, kvitton och brev som på något sätt är kopplade till produktionen finns med – Sipsers brev återfinns i den ena montern. Verkens tillblivelse är så en del av utställningen.
”Las Meninas”, Velázquez mästerverk från år 1654 som
89 sekunder på Alcazar är en iscensättning av, är ett förunderligt meta-självporträtt. Velázquez står till vänster för betraktaren medan den sexåriga infantan (spanska prinsessan) Margarita och hennes uppvaktning fyller resten av rummet. Filosofen Michel Foucault skrev en inflytelserik konstteoretisk text om hur verket bryter det gängse seendets makthierarkier och att varje betraktare hamnar i de avmålades position. Filmen är en tolv minuter lång tagning där Velázquez frysta ögonblick får liv. Sussman har lyckats överföra den hypnotiska, mumsigt dova stämningen som finns i målningen till film. Det har lagts mycket tid på rekvisita, viljan till exakthet är respektingivande och jag tror alla som sett den här filmen älskar den.
Sabinskornas bortförande bygger på en myt som figurerat under hela världshistorien, den återges bland annat i Jacques-Louis Davids målning
The Intervention of the Sabine Women från slutet av 1700-talet men ligger också till grund för en av Hollywoods mest framgångsrika musikalfilmer,
Seven Brides for Seven Brothers från 1954.
Sussmans film är en opera som hålls ihop av en genomsyrande sinnlighet och ett enastående soundtrack. Estetiken är italienskt 60-tal – tänk Fellini – men det är Rossellinis erotik som råder, ingen kunde som han ladda scener med ”under-ytan-sexualitet”, och i Sussmans film, bland män som påminner om unge Marcello Mastroianni och kvinnor som liknar Pier Angeli, går känslan av vibrerande driftsliv igen.
Allt fler konstnärer och verk undersöker vårt kulturella arv, den förlamande föreställningen om att konst och arkitektur ska fungera som en spjutspets mot framtiden och vara ständigt gränsöverskridande och nyskapande verkar ha runnit av.
Sussman undersöker ett gammalt ”rum” och en antik legend, kanske finns det bara ett visst antal berättelser som vi är dömda att återkomma till?
Walter Sipser är snygg, jag vet hur han ser ut och han förekommer en hel del i Sabinskornas bortrövande. Hur rivalen Jeff Wool ser ut vet jag inte, så om Sipser hittade rätt summa att muta Sussman med är för mig okänt.
Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se
