Ta en del Rocky Horror Show. En del Angels in America. Släng i en skvätt av Lowrys Under vulkanen, helst i John Houstons filmversion av dia de muertos, de dödas dag. Och ett stänk Six feet under... Sen fem delar gediget grundarbete, research som skulle kunna bli en utmärkt artikelserie i till exempel denna tidning. Om döden.
För manusförfattaren Klas Abrahamsson har jobbat just så: ett år av intervjuer med begravningsentreprenörer, sjuksköterskor, rättsmedicinare, obduktionstekniker, idéhistoriker, konstvetare, präster, officerare, medier, enligt Intimans programblad. Med strålande resultat: ett rivigt dokudrama om Det Mest Förbjudna, som ju inte alls är sex utan just döden.
D-ö-d-e-n.
Det blir en föreställning som i Ronny Danielssons säkra regi och Roger Lybecks skönt knyckiga koreografi tvingar oss att konfrontera det tyngsta ämnet när liemannen dansar in, och vi nästan tubbas att provligga kistan. Here comes the sun pendlar mellan fars och bråddjup, sorg och cynismer, och trots den cancersjukas (Cecilia Lindqvist) starka monolog i slutet så är det skrattet som vinner. Finns det något annat sätt att förhålla sig till det öde som vi alla delar? Ingen frågar ens om man får "ta hunden med sig in i himmelen"... Snarare "du kan ingenting ta med dig dit du går"; tack, Cornelis.
Här avhandlas allt: ritualerna, demensen, hemtjänstens dilemma, dödsolyckorna, palliativa vården, aborterna, döden i Afghanistan, en lillasysters självmord, mammas död, dödshjälp. För att inte tala om döden på facebook, det finns självklart en enkel manual.
Kenneth Milldoff gör en danse macabre, dödsdans om före detta despotiskt självupptagen Douglas, nu förtjusande demente Alex: totalförvandling på sluttampen.
Men det är Marianne Mörck som bär urpremiären, genom alla dödssvängar och kistbalett. Hon har volym, värme och distans, och en av hennes monologer måste vara skriven speciellt för henne: divan som förbereder sitt eget eftermäle, för att inte tala om rätt fotografi i ram i teaterfoajén. Och betalar i förväg för en skål med karameller, inga ljus.
Margareta Strömstedt avslöjade en gång att Astrid Lindgren, som dog vid 94, de sista åren var så innerligt trött på allt prat om krämpor och vilka som dött att hon öppnade sina telefonsamtal med ett trefaldigt "döden, döden, döden" - så var det avklarat. Denna Astrid-historia får inleda Klas Abrahamssons text, som ändå andas mest "livet, livet, livet!" Tre gånger, eller hur många gånger som helst.
Christel Persson
kultur@kvp.se
