”Som livsmedelskund räcker det inte med att vara utrustad med god syn för att kunna läsa det finstilta. Man bör dessutom ha en kriminalkommissaries, en forskares eller en undersökande journalists kritiska tänkande.”
Orden är hämtade ur en ny bok, Den hemlige kocken, och de passar bra in på upphovsmannen, Svenska Dagbladets Mats-Eric Nilsson. Här avslöjas, med underrubriken, ”det okända fusket med maten på din tallrik”.
Fusket är ingalunda begränsat till billig korv och så kallat pressad skinka. Även ansedda charkuteriföretag kan i relativt dyrbara pålägg använda rökaromer och utsätta produkten för så stor vatteninsprutning att köttinnehållet sjunker drastiskt. Samtidigt som vinsten stiger.
För det är ju det som är fuskets och manipulationernas moder: pengarna.
Livsmedelsindustrin är big business, nationellt och globalt. Det gäller hela tiden att uppfinna nya tillsatser och tekniker, processmetoder och kemikalier som kan minimera tillverkningskostnaden och maximera vinstmarginalen.
Laboratoriet, skriver Nilsson, ”är den hemlige kockens kök”. Industri, laboratorium, teknologi – mat är till stor del ingenjörskonst, inte social, utan ekonomisk. Och vart tog råvarorna vägen? Pistagen i ”pistageglassen”, frukten i drycken? Allting går att sälja med färg- och aromämnen. Gäller bara att i reklam och butik locka fram känslan av äkthet.
Eller småskalighet. Så gott som hemlagat, lyder en slogan för Dafgårds färdigrätter. Kruxet är bara att dessa rätter sätts samman av komponenter från hundratals leverantörer världen över i en fabriksanläggning stor som 13 fotbollsplaner. Allting går att sälja med mörkande reklam. Gäller bara att hos konsumenten locka fram känslan av naturlighet och sundhet.
Till följd av mindervärdeskomplex och livsstilsängslighet, underblåst av en syndigt god flod av mattidningar och kokböcker, blir den allt större medelklassen dessutom notoriskt bedragen även i lyxen. Tryffeloljan innehåller ingen tryffel. Balsamvinägern är oftast en vanlig vinäger som sötats och färgats med brun karamellfärg.
Och när fabrikanterna inte är så oförblommerat skamlösa som ovan, så tenderar i gengäld inte bara medel- utan också arbetarklassen – inspirerade av tv-program som Du är vad du äter – att spela de ekonomiska intressena i händerna.
Allt som heter ”light” är mumma för hela livsmedelsindustrin: mindre fett, lägre råvarukostnader, högre pris, eftersom light-produkten ju signalerar hälsa och kostmedvetenhet.
Effektfull konsumentmakt i en luthersk ledbandsstat som Sverige? Jag svär i kyrkan och säger: knappast. Folket må ha dumpat viss respekt för överhet och statsmakt, men inte för rädslan att vara avvikande. Banden till kung, kyrka och regering möjligen försvagade, dock inte den fundamentala känslan av att i någon mån tillhöra den sunda, stil- och smakmedvetna, moderna medelklassen.
Mot reklamens makt och osäkerhetens trendsneglande finns det inget vaccin.
Bilden av den färska juicen besegrar verkligheten: apelsinen pressades för kanske ett år sedan. Bilden av brödet som nybakat räcker – få, alltför få, är undersökande som Nilsson.
Så tillkommer en väsentlig indoktrineringsaspekt. Hur många konsumenter, ja människor, kan egentligen skilja äkta vanilj från det härmande vanillinet? Och, framför allt, hur många tycker till sist att den verkliga varan är bättre än den fejkade? Så påminner matmarknaden om en annan: medan deckarna tar över glömmer människorna hur riktig litteratur kunde smaka.
