Konstnären Carl Köhler har definierat sina författarporträtt bäst själv: "Kanske söker jag övertonerna i ett ansikte, den poetiska dimensionen." Det är precis så hans porträtt är, till exempel det av Stig Larsson; en flyhänt tuschskiss med en riven, grå linje som skiljer de två ansiktshalvorna åt.
Eller det av Marina Tsvetajeva; svart och vitt och under färgen ett nät som på något vis ger ansiktet dess skärpa. Det goda resultatet beror inte enbart på Köhlers förmåga att lyfta fram det poetiska utan även på hur han gjorde det. Han var fullkomligt lojal mot det uttryck han ville uppnå och använde den teknik som krävdes vare sig det var gouache, kollage, tusch eller något annat.

Det är delvis en slump vilka konstnärer som blir stora under sin tid. Begåvning är en faktor, men så är även att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle och att kunna ta sig fram. Köhler, som levde mellan 1919 och 2006, kände ett utanförskap i konstvärlden och fick aldrig något riktigt genombrott.
Hans barn Henry och Frida Köhler arbetar nu för att hans konst ska ställas ut och uppskattas. Och det är utmärkt att dessa egensinniga författarporträtt nu går att betrakta i Ljusets kalender på Malmö stadsbibliotek.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se