Jag tänker mig att revyerna under Lilla Teaterns glanstid på 1950- och 60-talet i Helsingfors kunde se ut så här: fartfyllda med ett direkt publiktilltal och både fiffiga och allvarliga undertoner. Smart underhållning på ett annorlunda sätt än vad din genomsnittliga, svenska nyårsrevy brukar bjuda på. Även om tankarna om kärlekens natur i Liv Strömquists seriealbum Prins Charles känsla, som nu har dramatiserats, i grund och botten knappast är av den våldsamt originella sorten, så finns det gott om fyndiga relationsobservationer som lämpar sig väl för scenisk gestaltning.

I Strömquists blick undersöks och ifrågasätts den (heterosexuella) kärleksformel som har den uppsvällande romantiken som startpunkt, tvåsam erotisk exklusivitet som fortsättning och tvåsam tristess som avrundning. Finns det andra lösningar? Något slags vänskapskärlek med sexfrihet, kanske, som Magnus Schmitz föreslår i ett nummer som kontrasteras mot hans pricksäkra, patriarkalt pompösa porträtt av 1800-talskritikern Georg Brandes (dömer ut människor lika lätt som dåliga böcker).

Alla i den jämna och starka ensemblen äger den nödvändiga komiska tajmingen, samtidigt som de i olika figurer kan få utlopp för sina egenheter: nämnde Schmitz ger sina dialektförmågor kroppslig snurr, Lars-Göran Ragnarsson och Karin Lithman fungerar utmärkt som snusförnuftiga föreläsare med böjelser för Lynne Laytons idéer.
Regissören Sara Giese hämtar ofta skratten i snabba vändningar och skådespelarnas plastik, men under analysen om varför Whitney Houston stannade hos sin crackpundarkille Bobby Brown - av medlidande (han klarar sig inte själv), av hat (som måste ha en adressat för att funka) - skjuts skuggfigurer in: bakom ett skynke i motljus ser vi hur han slår henne, sedan omfamnar hon honom.

Ska jag välja en favoritscen, så blir det när Susanne Karlsson i rollen som den göteborgska, skepparkransprydde programledaren Leif Strömkiss utser våra tre mest älskade torskar - och då främst i mötet med Gustaf Fröding (Josefin Iziamo). De dekonstruerar dikten Jag köpte min kärlek för pengar till en sexköparberättelse där Strömkiss med brett särade ben upphetsat piedestalplacerar Frödings fnasklyrik.
I scenens förlängning tar Karlsson av sig lösskägget och flippar ut i frustration över det som kanske kan sägas vara föreställningens genomgående önskan: att vi män ska ge kvinnor ömhet - "en gång om dagen vore bra" - så att vi kan skruva oss loss ur den heteronorma kärlekslåsningen, en låsning där männens extas sätts främst och kvinnorna ska ösa ömhet över dem - samtidigt som de själva definieras utifrån männens perspektiv.

Anders E Larsson
kultur@kvp.se