Fastän drygt tio år yngre, och snäppet mindre fotbollsbegåvad, känner jag igen mig i Fredrik Ekelunds dagsfärska roman, Fadevår, tack för ljuset!
Snarare än att skänka bekräftelse och identifikation bör skönlitteratur, om den vill vara betydande, vrida och vända på perspektiven och låta ana en annan värld, främmande, skrämmande, vad helst bara det vidgar receptionen, eller realismen. Det är min estetiska och etiska övertygelse. Och en förklaring till varför svenska deckare är så torftiga och förutsägbara. De vill bara banka in vad alla redan vet. Eller spegla majoritetens fördomar.
Och så blir jag själv, annars strukturerat distanserad, mera intellektuell än emotionell, faktiskt drabbad av denna roman som utan minsta tvekan är Ekelunds mest personliga, ja privata. Inte ens rädslan för att bli som fabbro Torsten besparar författaren oss.
Fabbro? Han skriver ju så, Ekelund, med en vurm för talspråkligheten. Störst av allt är att vara ”våglig”.
Men den farmor – hennes far var domprost – som implicit namngivit boken (och ingjutit skammen och det dåliga samvetet i gossen) var väl mera än modig ”ejänkligen” mest sträng. Fast på det positiva viset, eller som det kom att heta i Uppsala: det positivistiska. Därtill var farmor lite adel.
Sonen läkare, rejält kolerisk, dock med ofullbordad avhandling. Frun också läkare.
Fredrik får leva med och tröstas av hembiträdet, Tant Persson.
Och så gör gossen hattrick. Malmö FF hägrar, en fotbollskarriär i dur. Bollen ligger vid hans fötter, brudarna inte – de föredrar popkillarna, som bildar band i parti och minut. Rätt vad det är släpps Sgt Pepper.
Och om föräldrarna sjöng i Uppsala, och sommartid trivdes i Torekov, så går vår rodnande hjälte världen och villkoren till mötes bland jämngamla som hånar hans tungspets-r.
Han är bra på matte, och fotboll förstås, men han – den yngre Fredrik – blir aldrig bjuden på hippa och inte ens trummis i något band. Han är aldrig mobbad, ändå utsatt.
Och den äldre Fredrik fångar på ett nästan kliniskt och samtidigt semijublande vis hur mångfacetterade dessa barndomsupplevelser och ungdomslojaliteter kan och måste vara.

Hela mitt kritiska bagage försvinner under denna läsning. Aldrig förr har jag så explicit och nervigt tagit del av en omvänd klassresa som denna och, det är bara att erkänna, funnit mera samhörighet med en ung och äldre människa än här. Hur vi bägge tog vänsterradikala beslut, distanserade oss och likväl blev kvar i de där åren, mellan tio och sjutton. Eller mellan ett förfärande då och berusande nu. Att se släktingar dinera på Nobelfesten eller en avlägsen släkting – på familjens sämsta sida dessutom – upphöjas till ärkebiskop: inte är det resor som sedvanliga karriärister begår.
Om jag skulle uppfinna en storebror så hade han, trots piontendenserna, hetat Fredrik Ekelund. Med vem annars kan jag lika avslappnat som skarpt tala om mobbning och överlevande? Med vilken annan kan jag se att fixeringen vid tabeller och matematik var ett sätt att överleva koleriska fäder och lika tyngande som tynande traditioner. Med vilken annan kan jag dela erfarenhet av drömmar, skam, triumfer? Fotboll var vår arvedel, andra bollsporter också.
Ekelunds nya roman kan vid en första anblick framstå som anekdotisk och lite burlesk: bollar och brudar, pop och golf, ballar och stolpskott.  Men om man läser den rätt, och det får väl en tio år yngre andens lillebror anses göra, så är romanen en studie i melankoli: hur vi danas och skadas i skolan och ändå överlever. Hur vi vänder och vrider på våra arv och val och ändå liksom aldrig kommer fram.

Jan Karlsson
kultur@kvp.se