"Den franska provinsen är den enda plats i världen där man har det bra", utbrister Adrien i den franska dramatikern Bernard-Marie Koltès (1948-89) pjäs Tillbaka till öknen.
Dramat utspelar sig i en fransk by i början av 1960-talet, dit Mathilde i pjäsens inledning återvänder med sina två halvvuxna barn efter många års vistelse i Algeriet. I just denna kronjuvel bland franska kolonier rasar befrielsekriget som värst. De första yttringarna av vad vi i dagens Europa kallar ett multikulturellt samhälle, såväl som av den strukturella rasismen, gör sig påminda också i den förmenta idyllen.
Tankarna går till dagens arabiska revolutioner, men också till västvärldens tilltagande islamofobi, som ju även Danmark haft sin beskärda del av. Ja, nog har teaterchefen Emmet Feigenberg koll på läget när han nu i egen regi sätter upp Koltès märkliga skapelse på Det Kongeliges stora scen.

Någon indignerad plakatteater är det ämnet till trots inte frågan om, därtill är Koltès språk och dramatiska struktur alltför artistiskt och drömmande. När familjedramat om de två rivaliserande och moraliskt korrumperade syskonen Adrien (Olaf Johannessen) och Mathilde (Tammi Øst) bryter lös på riktigt, lämnar Koltès text också varje krav på realistisk återgivning och vecklar i stället ut ett fascinerande stycke teater med närmast surrealistisk verklighetsupplösning.
Det hus som de båda trätande syskonen gör anspråk på, och i vilket hela pjäsen utspelar sig, beskriver i scenograf Christian Friedländers tappning ett slags skrangligt ruckel med högborgerliga markörer.
Det är en klaustrofobisk hopgyttring av rum, placerad på en långsmal och rörlig ramp vars baksida beskriver den höga mur bakom vilken en handfull mer eller mindre burleska familjemedlemmar barrikaderar sig mot den förhatliga omvärlden.
Scenbildens existentiella tomrum svarar kongenialt mot textens formmässiga förtätning.

Kampen mellan syskonens viljor skruvas åt, metoderna blir alltmer ociviliserade och hatiska, och dramat antar successivt gestalt av absurd spökhistoria med ett ömsom drastiskt, ömsom starkt lyriskt språk. Feigenberg har så hittat en formidabel balans mellan scenisk kontroll och lössläppt energi, pejlat dramats djup utan att ge avkall på den absurda komiken.

Skådespelarna tillåts leka med sina rollfigurer och elegant växla mellan att gå i klinch med varandra och att plötsligt stiga ur sina roller och i monologiska ögonblick av klarsyn skärskåda sig själva inför publiken. Har för övrigt meriterade Tammi Øst någonsin varit så här helgjuten i sin sceniska intuition?
Denna djupt intagande föreställning är en triumf för alla inblandade, och inte minst en påminnelse om Koltès rang som en av 1900-talets riktigt stora seismografer.
"Tankarna går till... västvärldens tilltagande ­islamofobi.

Martin Lagerholm
kultur@kvp.se