Jag fick aldrig krama Marilyn men jag har kramat Marilyns klänning. Den underbara vita som blåser upp så tyngdlöst i Flickan ovanpå (The seven year itch, 1955). Media uppger alltså att den nu gått på auktion i Beverly Hills för 36 miljoner.
Historien var den att vi hade fått korn på förläggare Cavefors som befann sig i landsflykt i Schweiz; det bör ha varit i början av 1980-talet. Eftersom vi befann oss i norra Italien stämde vi möte strax söder om gränsen, i en underbar liten stad vars namn jag inte vill nämna. Det kan finnas flera med samma historia.
Men just där på en slingrig Romeo och Julia-gata fick jag syn på en otroligt vacker sidenslips i regnbågens alla milda färger. Vi gick in i butiken och kände på det makalöst lätta och mjuka tyget. Barnen var med och vi berättade sidentillverkningens underbara historia.
Den gamla damen som ägde butiken hade stått och lyssnat i halvdunklet. Så plockade hon fram en vacker kartong från hyllan och bad att få visa de blonda änglabarnen något alldeles speciellt. Hon öppnade asken och i den låg Marilyn Monroes klänning.
Det här är naturligtvis provet sa hon. Det skickades till Hollywood och kom tillbaka med några mindre ändringsförslag. Sen sydde vi upp en ny med det finaste siden Italien kunnat frambringa - men behöll originalet. Känn bara, sa hon.
Så tog den gamla damen upp klänningen och kramade ihop den till en liten vit boll som rymdes i hennes hand. När hon öppnade handen föll tyget ut som om inget hade hänt. Barnen fick pröva detsamma i tur och ordning och till slut räckte hon den till mig.
Så gick det till när far fick krama Marilyn Monroes klänning. Slipsen har han kvar.

Carl Henrik Svenstedt
kultur@kvp.se