Den fina Malmö Högskola som kom till både ur framsynthetens visioner och debaclet med den försvunna industristaden kan i dag ståta med inte mindre än 23 000 studenter. För två decennier sedan såg Malmö ut som en stad i desperation: Kockums nedläggning, verkstadsindustriernas nedmontering och läkemedelsindustriernas försvinnande – vem minns i dag Ferrosan eller Ferring?
För att nu inte tala om all konfektionsindustri som satt sitt sista stygn.
Malmö stod och vacklade betänkligt innan Reepalu och Tham förvandlade denna konkursmässiga håla till en kunskapens stad. Det var en process med smärta och långt ifrån självklar.
I dag är Högskolan en av stadens stoltheter – en antipod till det i mångt och mycket förfallna Rosengård och de andra förortsområdena i öster.
Ett rektorsval har ägt rum. Det handlade om att ge framsyntheten förnyad kraft, en fingertoppskänsla för spjutspetsforskningen och en utbildning som speglar morgondagens behov. Tvärtemot vad åtskilliga hoppats på blev det två riktiga svennar som toppade högskoleledningens önskelista. Byråkraternas seger över det praktiska förnuftet om man vill formulera det annorlunda.
Man förbigick den av kandidaterna som var utsprungen ur det genuina Malmö, med en fot i industristadens tunga erfarenheter och den andra i akademiernas nyfikna värld.
Sanimir Resic heter den försmådde. En utlänning förstås, om man nu ska se sig blind på immigrationsstatistiken. Han kom nämligen hit som tvååring och har som jag vuxit upp i Malmös mest proletära stadsdel, Möllevången, om än femton år senare än jag.
Föräldrarna tillhörde den jugoslaviska arbetskraftsinvandringen från sextiotalet, en minoritet som utgör några tiotusental av befolkningen. Pappan hade slitit på Kockums båtdäck, en plåtslagare av muslimskt ursprung, medan modern var städerska och katolik.
Själv har Resic forskat i Balkans blodiga historia och hävt sig mot alla odds till prefekt på Lunds Universitet.
Men i Malmö väljer byråkratin sina egna spegelbilder, svenskar med rötterna djupt nedsatta i fosterjorden – men fjärran från den invandrarrevolution som skakar om ”fönstret mot kontinenten”.
Vi som levt i marginalerna och kunnat kasta våra blickar både i den svenska och utländska världen förstår att invandrarfobin till och med förmår knuffa ut den självklaraste rektorskandidaten för att det storsvenska ska kunna behålla sin hegemoni.
Även om högskoleledningens beslut är fattat finns det ännu en chans att korrigera denna diskriminering och brist på framsynthet.
Det är regeringen som har det sista ordet. Den borde kunna lyfta sig över byråkraternas snäva skråtänkande och ge det framväxande multikulturella Malmö sin verkliga chans. En man ur folket med både muslimska och kristna rötter, en forskare – vem klår en sådan Malmöbo som högskolerektor?
Salomon Schulman
kultur@kvp.se
