Karlsson på taket tar till både brösttoner och magstöd på Malmöoperans urpremiär. Nils Schwartz lyssnar förgäves efter barnaskratt men gläds åt den sceniska fantasin.
Mitt livs första teaterföreställning var Pelle Svanslös på Kungliga operan i Stockholm, jag kan ha varit 5-6 år. Av föreställningen kommer jag inte ihåg någonting, inte ens att katterna sjöng hela tiden. I minnet finns bara en upplevelse av något stort och överväldigande.
Den här inledningen hade jag formulerat redan innan jag satte mig i min bänk på Malmöoperan och började bläddra i programbladet i väntan på att Karlsson på taket skulle göra entré. Där har författaren Monni Nilsson skrivit nästan samma sak, fast den föreställning hon såg på Kungliga operan som femåring var Lille Petters resa till månen.
Varken hon eller jag blev avskräckta för livet. Kanske är det rentav så att en femåring genom själva upplevelsens kraft får ut mera av en barnopera än en redan blaserad åttaåring, med eller utan operaintresserade föräldrar.
Att figurerna på scenen är välkända från flitigt omlästa barnböcker är förstås en trygghetsfaktor. Det är inte lätt att uppfatta sjungna repliker, även om librettisten Mathias Clason inte krånglar till Karlssons och Lillebrors konversation i onödan. Men den 45 personer starka orkestern låter väldigt mycket, och jag undrar hur den levande pudeln som Lillebror får i födelsedagspresent egentligen uthärdar ljudnivån - hundar har ju mycket känsligare hörsel än människor.
Dessvärre gör ljudstyrkan det också svårt att uppfatta barnens reaktioner - låt vara att premiärpubliken dominerades av vuxna. Visst väcker Samuel Jarricks Karlsson munterhet när han inledningsvis sätter sig i publiken och tror att han ska få se en film. Men många fler barnaskratt blir det inte, och det beror nog inte enbart på att de dränks av orkestern.
Regissören Sally Palmquist-Procopé vill mera göra Karlsson till fantasins anarkistiska representant än renodlad lustigkurre och förser honom med ett entourage av andra sagogestalter. Mot dem står de grå kostymerna hos Lillebrors familj. Här finns också en kör av desperate housewives som i olikfärgade peruker sjunger ut sin leda över vardagstristessen, vilket möjligen är en vuxenblinkning för mycket.
Med vuxna öron njuter jag annars av Jarricks kraftfulla baryton och Leif Aruhn-Soléns ljusa tenor som Lillebror, och med barnsliga ögon slukar jag de finurliga detaljerna och tekniska lösningarna i Anne Hellandsjös scenografi.
Thomas Lindahls musik är funktionell men lämnar inga bestående avtryck. De gjorde ju å andra sidan inte heller Erland von Kochs musik till Pelle Svanslös, så det beror kanske mera på mig, åldern oaktad.
