Stephan Skougaard har skrivit en bok om ett Malmö som inte längre finns. Om människor, platser och händelser i "Malme". Rulltrappan på EPA, Café Maritza, Zoltan på Hungaria, jättejeansen på Engelbrektsgatan, graffitin på Södervärns vattentorn; "Hata data", Kinesen på Torpgatan med mera.
Boken är hans debut som författare. Han började skriva om Malmö i en blogg som blev en av Sveriges mest välbesökta.

Nedslagen i Malmös historia är högst personliga. När han skriver om saker han själv varit med om, platser i Malmö som betytt mycket för honom - sprakar texten till. Jag blev själv inspirerad och började leta i minnet, dikta till mina egna historier medan jag läste.
Skougaard och jag tillhör samma generation och har gått på samma ställen. Vi har varit hos kinesen på Torpgatan båda två. Kanske inte samtidigt. Kinesen Lo hade den lite ovanliga vanan att öppna sin kinarestaurang när alla andra stängde. Den som ville besöka restaurangen fick knacka på dörren och då öppnade Lo dörren på glänt och granskade besökarna. Om man blev godkänd fick man komma in.
"Two bells folty klonol!" var det första Lo yttrade (kineser har lite svårt att uttala "r") och så rev han loss två ölburkar ur en sexpack som man fick ta med sig in. Men "kineshuset" finns inte mer. Det revs på 80-talet.
Skougaard är som sagt bäst då han beskriver sådant som är självupplevt.

Vissa avsnitt är väl faktaspäckade och då tappade jag lite av intresset och fick en impuls att bläddra fram till det självupplevda som han effektivt blandar upp med historiska fakta. Ett av de absolut bästa avsnitten i boken är "Blod, svett och mandelkubbar", som handlar om hur den sexårige Stephan och hans kompis Jeff rymmer hemifrån och beger sig till Arons bilskrot: "ett plåteldorado" vid Jägersrovägen.
Avsnittet är en fantastiskt fin barndomsskildring som mycket väl kan utgöra första kapitlet i en kommande Malmöroman. Den hade jag gärna läst!

Conny C-A Malmqvist
kultur@kvp.se