Jag går på gymnasieklassens uppsättning av MacBeth. Upplevelsen blir kuslig. Tusen år efter att drottning Gruoch av Skottland, Lady MacBeth, iscensatte makens politiska mördande, och fyrahundra år efter att Shakespeare spann samman sin tragedi av trådarna, utspelas nära nog exakt samma drama inför våra ögon.
Steg för steg följer klan-översten Khadaffi den gamla pjäsen, från kuppen mot sin gamle försvagade kung Idriss 1969, fram till de sista dagarnas alltmer desperata försvar av sin kringrända borg.
En efter en överger Libyens krigsherrar sin kung, så som thanerna Macduff, Malcolm, Lennox och de andra klanernas ledare reste sig mot fursten. Stormakten USA sviker sin bundsförvant så som England vände sitt stöd till de skotska upprorsmännen.
Soldater deserterar, släkt, vänner och förtrogna flyr, dottern likaväl som den bulgariska sjuksköterstan (henne missade gamle Will), ambassadörerna hoppar av. Det kan inte dröja innan någon av de ohängda Khadaffi-sönerna också ropar "In tyrannos!"...

"Ingen av kvinna född" skulle kunna störta MacBeth siade häxan. Ingen av kvinna född störtar Khadaffi. Det gör nämligen Facebook. Nu väntar vi bara på att de kamouflageklädda soldaterna ska marschera upp mot Tripolis murar, så som en gång "Birnams skog", det vill säga soldater bakom lövruskor, tågade mot Dunsinan Castle.
En avgörande skillnad finns kanske, åtminstone i teaterelevernas uppsättning: I sina sista stunder visar MacBeth självinsikt. Det är inget som diktatorn Khadaffi spiller tid på.

Carl Henrik Svenstedt
kultur@kvp.se