Det planerade uppförandet av lyxprojektet Victoria Park i Malmö väcker viktiga bostadspolitiska frågor till liv. Samtidigt som de ekonomiska förutsättningarna för många fortsätter att försämras, uppstår nya, skräddarsydda bostadsformer för dem som har råd med det.
När beatnikprofeten William Burroughs på 50-talet tillsammans med en vän besökte Malmö fick han ett minst sagt mediokert intryck av staden. Den kändes tråkig och själlös och han föreslog en snabb reträtt. Så här skriver han i
Naked Lunch från 1959:
Det som slår en när man kliver av Malmöfärjan pressar all den billiga spriten ur kroppen och får en att nyktra till på ett kick: undanglidande blickar och kyrkogården mitt i stan och inget att göra på eftermiddagen, ingen bar eller biograf och jag tände på min sista Tangier tea och sa, ”K.E. Låt oss ta första bästa färja härifrån”.
Då som nu stod det klart att Malmö aldrig varit något byggnadsmässigt föredöme. Det arkitektoniska slättlandskapet i Malmö breder ut sig i alla riktningar. Bortsett från ett och annat Apolloprojekt (Torson, Kronprinsen etc) kan man
ibland få känslan av att komma inridande från prärien till en trevåningsbebyggelse i vildavästernstil där snö och lermodd, förbiblåsande ökenvegetation och barslagsmål estetiskt korrelerar till de dystra kulisserna.
Nobelvägens asfalterade arkipelag kantas av plåtfasader, i efterhand ditskruvade schabrak, kanske som en påminnelse om Arlövs absoluta närhet; och så frånvaron av allt grönt, i parkernas stad, bladlöst, kvistfritt, stjälkbefriat.
Vad gamla Malmö beträffar hade man kanske inte så mycket fritid, utan jobbet i fabrikerna och på varvet gjorde anspråk på stora delar av dygnet. Kanske gick man hem i industristadens solnedgångna dunkel och gav fan i vilket, huvudsaken var att man hade ett hem.
Rosengård, medias sociala älsklingsapokalyps, nås snabbt med cykel eller buss oavsett var i staden man befinner sig, och här har svensken visat upp en rätt tvivelaktig passivitet, eftersom väldigt lite verkar ha förändrats på mycket lång tid. Hur förklarar man annars boendestandarden, förfallet, den osanitära verkligheten för så många som minst av allt har behov av ytterligare problem. Dessutom bor man trångt och på ”lagom avstånd” till city.
Samtidigt planeras det sedan ett tag ett nytt slags bostadsprojekt på andra sidan staden. Och det är en uppenbar motpol till vad man ser i sydöstra Malmö; luxuöst, spatiöst och bekvämt. Victoria Park är tänkt att erbjuda de boende ett annorlunda och rikt livsstilsboende i en expansiv och attraktiv region, nära teatrar och internationella flygplatser. Man lockar inte bara med unik inredningsdesign utan också med att de boende gemensamt har tillgång till reception, bar, restauranger, spa, golfbanor och hushållsnära tjänster.
Ja, det låter ju trevligt. Vem vill inte bo fint? Och det är kanske inte Victoria Park i sig som är problemet, utan skuggan det kastar över den övriga staden.
Att en sådan anläggning placeras i Malmö ställer automatiskt ett antal frågor. Varför lämnas mindre upprustade områden och deras boende till sina öden, samtidigt som lyxbyggen blomstrar upp bara ett par kilometer bort? Och hur kommer det sig att politikerna tillåter den här obalanserade bostadsutvecklingen att fortsätta? På inga sätt är det ju så att de löst bostadsfrågan för stadens hemlösa. Och på inga sätt verkar de ha för avsikt att upprätta en levnadsstandard som går ut på att samtliga invånare bemöts med samma respekt.
Att just nu, i finanskrisens blom, faktiskt investera i att öka segregationen i en redan nästintill oåterkalleligt socialt mörbultad stad förefaller inte bara märkligt, utan mest av allt ser det ut som en oförlåtlig frånvaro av ansvarskänsla.
David Uppgren
kultur@kvp.se
Författare och kulturskribent
