I Sverige har hon sålt en halv miljon böcker, utan en enda annons. Tillsammans är man mindre ensam handlar om noggrannheten i relationer mellan människor. Precis på pricken hur jävligt det kan vara, precis hur pilligt det blir att bygga upp något igen. Men det går! Det enda vi har är varandra.
Hon säger att det inte var så märkvärdigt att toppa förra boken som blev internationellt hyllad och dessutom film.
– Nu låter jag kaxig, men: Jag är van vid succéer. Framgång är inte mitt problem. Mitt stora problem är brist på självförtroende.
Kritikerna har sågat hennes historier som ”feelgood”. I nya boken börjar hon ett av de sista kapitlen: ”Det som följer kallas lycka och lyckan är väldigt pinsam. Låter sig inte berättas. Säger folk.” Hon frågar om hon bara ska skriva: ”De där tre veckorna... var de lyckligaste i hans liv.” Bestämmer sig sedan för att uttömmande skildra lyckan.
Vänder du dig till kritikerna där?
– Haha, nej du, jag tror inte att kritikerna läser så långt som till kapitel elva! Sanningen att säga läser jag inte recensioner, för om de är bra tänker jag: Det där kan inte stämma. Och om de är dåliga vill jag sluta skriva.
– Nej, jag ville försöka skriva om lycka, för Charles skull. Jag hade börjat tycka om honom, jag ville honom väl. Han förtjänade lycka.

Skriva böcker går ut på att lära känna karaktärerna. Nya boken Lyckan är en sällsam fågel handlar mest om Charles, en medelålders arkitekt i livskris, men huvudpersonen är Anouk, en vacker men olycklig sjuksköterska, mamma till Charles barndomskompis. Anna Gavaldas romanarbete började med nattvak på ett sjukhus.
– Stressen, tystnaden och ja, bullret. Ett sjukhus på natten är som en stor båt. Sjuksköterskor är väldigt viktiga, men ingen pratar om dem.
Anna Gavalda är blond, slank, snabb och intresserad av allt. Hon lovar att göra precis som fotografen vill. ”I’m yör tööy.”
Är det så här i Frankrike jämt?
– Nej nej, utbrister hon där hon poserar åt alla håll på soffan. I Frankrike pratar jag inte med journalister på det här sättet, där har jag inte ens författarporträtt i mina böcker. Jag vill vara den som iakttar. Att vara anonym är mitt arbetsredskap.
Hon har haft en stalker.
– Han var med på varenda boksignering. Första, andra gången var det väl... Men tionde gången! Då sa jag: Nu måste jag få bjuda på en öl. Men han gick inte att prata med, han var för galen.

De snälla fansen skriver långa brev. Anna Gavalda svarar på dem alla, något annat skulle vara oartigt, och dessutom är hennes fans hemskt trevliga, tycker hon. Många har läst hennes böcker under en kris och blivit hjälpta.
– Så kanske är jag lite som en sjuksköterska.

GAVALDA OM
•   ...Sverige: Ni är så bra på att ta hand om barn här. Er barnkultur. Fransmän är ärligt talat oftast irriterade på barn. Att gå på restaurang med småbarn... det går nästan inte.
•   ...svenska favoriter: Träskor och Elsa Beskow.
•   ...en lycklig barndom: Allting blir lättare när man har varit älskad som barn. När man är van vid att vara älskad. Anouk i boken är inte det, hon har inga rötter. När hon besöker sin familj, det är en hemsk scen. Jag själv var ett lyckligt barn, mina föräldrar var proggiga och jag hade det roligt.
•   ...att skriva: Om man bara klarar första meningen, så är det inte så svårt sedan. Det är som att hoppa.
•   ...Italien: Italienare gör allting så vackert. Och så gillar de Berlusconi som är så vulgär! Han får till och med Sarkozy att framstå som en mild gentleman.